Luft

Jag har grått hår och jag sitter i en hård stol i ett rum utan dörrar eller fönster. Jag börjar gråta, som ett litet barn gråter jag. Ut med mer än dubbelt så mycket av all stinkande sprit jag konsumerat det senaste halvåret, som kortslutit mitt tänkande. Sedan gråter jag ännu mer, lutar ansiktet mot mina händer och känner hur dom luktar gammalt. Vill inte att min omvärld ska veta, vill att dom ska tro att jag lever ett liv precis som förut. Dom senaste månaderna har allting förändrats. Jag borde vara liten, svag, smal men inuti väger jag tvåhundra kilo, minst. Jag dör varje gång jag andas ut, men tvingar mig själv att ta ett nytt andetag, och ett till, och ett till. Det är ingen som vet, ingen. Jag önskar att någon kunde stiga fram, och rädda mig ifrån migsjälv.
-
Vi ligger bredvid varandra i sängen, den är gammal, äldre än oss. Ändå känns det som att vi klättrat upp för tusen berg och gått runt hela jorden, barfota. Förut kunde jag blunda och tillåta mig själv att falla. Idag finns det ingenting kvar, du är en grå skugga och all min trygghet som vilade i din famn är försvunnen. Det enda jag längtar efter är att få se din bröstkorg höjas och sänkas bredvid mig i sängen i takt med dina lugna andetag. Men du är borta. Det finns ingenting kvar.
Varför är det ingen som vill se?