Jag sitter i ett vitt rum och stirrar in i väggen, det hänger en tavla där som föreställer det kvinnliga könsorganet. Jag studerar det ingående och tänker att någon stackare har suttit och målat det där gräsliga "konstverket". Bortom mina tankar hör jag någon som ropar på mig. Du är inte min läkare, jag är ditt slem i halsen, din hosta, dina flatlöss, ditt blödande sår.
Nu nickar och låtsas förstå mig, men jag ser i dina ögon att det är alldeles tomt. Du räknar timmar i pengar och min dåliga hälsa höjer din lön. Bakom den där blicken finn det ingenting. Ingen empati, ingen förståelse, ingen vilja.
Jag öppnar munnen för att säga någonting, men jag ångrar mig så bara ett litet gurgel kommer ut. Du sträcker fram servetten, och jag vill skratta dig i ansiktet för att du tror att jag ska börja gråta.
Jag tänker på vaginan på väggen. Jag tänker på dom fula gardinerna. Jag tänker på vad jag vill göra i sommar. Jag tänker på att jag borde byta lakan och städa mitt rum. Jag tänker på en robot, som tar upp telefonen och ringer dödsbud, sjukdomsdiagnoser och har långa samtal med människor i kris. Jag mår illa av tanken.
Du är inte min läkare, utan jag är din. För utan mig skulle du inte ha nåt jobb, då skulle du gå under. Då skulle du dö, i bästa fall skulle någon måla en tavla som minne av dig, och den skulle förhoppningsvis kunna bytas mot könet på din vita vägg.
Det finns inga enkla ord.
No comments:
Post a Comment