2014

2014, inte det bästa året av mitt liv. Jag skulle nästan vilja kalla det för det sämsta men på något vis känns det fel för det har hänt så lite hemskheter om jag jämför med exempelvis 2013. Det är bara känslan som dröjt sig kvar in i detta året. Den hemska känslan av meningslöshet. Känslan av att inte vara på väg någon annan stans än till de gråa hårens land. Ett land av förfall. Ett land som ingen av oss vill möta i ensamhet. 2014 var året som fick mig att åldras tio år på ett år. Tack så mycket för det.

*
Första Januari började med fyrverkerier och hångel till höger och vänster. Jag svepte flera glas bubbel på mycket kort tid i hopp om att någonting fantastiskt skulle hända. En kille som inte attraherade mig för fem öre fick ett par passionerade kyssar och mitt nummer och några timmar senare satt jag ensam på spårvagnen mot Majorna med en gigantisk ångestklump i bröstet. Jag tänkte på honom, han som jag älskade men inte kunde få. Han som inte ens ville stanna på den här jorden längre. Så började det nya året med en mörk, maktlös natt.

Januari var kallt med mycket fylla och fina återseenden. Januari var också att besöka min psykolog två gånger i veckan för att så småningom prata om det som satt på tvären i min hals. Men vi kom aldrig dit. Obehaget för den lille mannen som satt på en stol bakom mig när jag låg i hans jävla divan blev för mycket. Han ville prata om att män ibland begår sexuella handlingar då dom befinner sig i en gråzon. En dag bad jag honom lägga sig där jag låg och han tittade oförstående på mig. Sedan gick jag och kom inte tillbaks igen. 

Så fortlöpte årets första kalla månader. Jag jobbade mest eller fördrev tid tillsammans med få, nära vänner. Vi kunde prata om livets upp och nedgångar utan alkohol i kroppen vilket jag uppskattade. Men ofta blev vi fulla ihop och ramlade in på samtalsämnen som var tabu och över gränser. Då, ibland kände jag att jag var lycklig på riktigt. Att fasaden rasade. Att jag genom att gå sönder kunde bli hel igen.

En morgon när jag promenerade från den där människan som jag älskade men inte kunde få så hade körsbärsträden börjat blomma. Jag minns att jag bara stod och stirrade, så förvånad över att det varit vinter igår. Våren kom på en vecka och med den blev hela tillvaron enklare. Jag tror till och med att jag stod framför spegeln ett par gånger och tänkte att jag kunde passa in någonstans. Och med någon.

Det bästa under våren var två saker. Att sitta på ett berg i kvällssolen och bara vara. Och dagen då jag fick visa upp några av mina foton igen. Alla uppmuntrande ord jag fick höra och så många leende munnar. Jag sög i mig som en törstig vampyr och sparade allt i mitt inre rum. Ett rum där jag kan plocka fram glada minnen när jag behöver dom som mest. Som en påminnelse om att jag är bra på någonting om jag vill vara det.

Sommaren kom på riktigt och priset jag betalade för att älska någon jag inte kunde få började bli högt. Spegelbilden ville ibland spotta mig själv i ansiktet och berätta att jag var en värdelös skit så jag gav mig ut på jakt efter någon som kunde dra mig ur fällan jag hamnat i. Jag träffade konstiga män. Men också dom fina. Dom som borde bli älskade, dock av någon annan än mig. Blev några kyssar rikare men ingenting hjälpte. Jag köpte korta klänningar. Drack drinkar på uteserveringar. Åkte till havet. Åkte till landet. Ville besegra känslan av att skämmas. Jag levde livet utan att stanna upp i några veckor. Semester kallas det och fastän jag började den som en olycklig spillra blev mina sista semesterveckor årets bästa tid.

Sommaren avslutade jag med att flytta in i en nygammal lägenhet. Samma som jag levde i tillsammans med min första kille. Jag kände mig trygg och tacksam att jag fick hyra under en längre period och av någon jag litar på till hundra. Jag köpte soffa som gav plats till alla mina kuddar och jag köpte en säng som fick sitt eget rum. I bröstet växte någonting annat än ångest. Det kändes som värme.

När jag skriver detta sitter jag i soffan bland alla mina kuddar. Hösten kom och övergick i vinter. Jag har krigat mot inre demoner och för att lyckas känna mig fin och värdefull igen. För att lita på folk. För att förstå att jag betyder något för några. Jag har förlikat mig med att kärlek inte behöver vara vackert men att jag hellre älskar än att glömma. Jag är inte där än men jag har i alla fall hopp inom mig. Ångesten kommer inte lika ofta. Kanske att jag skulle skaffa mig en ny psykolog? En kvinna som inte pratar massa skit. Som fattar att det är jag som har befunnit mig i en gråzon. Inte kuken.

Gott nytt 2015.



X

För några veckor sedan blev jag tillfrågad av en tjej som heter Emma-Klara som läser på fotoskolan här i Göteborg om hon fick ta några porträtt på mig. Det var till en uppgift i skolan som gick ut på att fotografera en fotograf. Jag hade aldrig träffat Emma-Klara tidigare och känner mig för tillfället inte mycket som en fotograf men det var en ära att bli tillfrågad och det kändes rätt så jag bjöd hem henne till mig sedan dagen efter.
Mötet mellan oss resulterade i intressanta samtal och ett gäng fina porträtt. Här är några av dom;



Här hittar ni mer från Emma-Klara: theflowershop.se

Lämnar ut något jag har haft för mig själv så länge nu

Ibland så startar jag upp min gamla mobil som i vanliga fall ligger nedpackad i en låda. Då brukar jag gå in bland mina sms och läsa en speciell konversation med en person som var en av mina närmaste vänner i Stockholm. Det handlar så klart om honom och detta är några dagar efter att jag vaknat upp den där natten, naken med honom över och i mig.
Jag har gråtit och berättat för henne om vad som hänt. Aldrig använt v-ordet men för en vettig människa säger det sig självt att det är att våldta någon om du klär av den personen naken och stoppar in kuken då hen sover. Ännu tydligare blir det om det är en person som klart och tydligt sagt "jag vill inte ligga med dig" tidigare.

Detta är alltså några dagar efter att jag har packat ner mitt stockholmsliv och blivit hämtad av mina föräldrar. Jag är tillbaks i göteborg. Trasig men trygg.
Då dyker en bild på henne och honom upp på instagram med en text om att han är världens bästa människa och att Stockholm inte kommer bli sig likt när han lämnar staden över sommaren.

Jag minns att jag bara stirrade i flera minuter. Sedan skrev jag;

"sitter och stirrar på bilden på dig och x där du refererar honom till världens bästa människa och fattar inte vad han sagt eller gjort som gör honom till det. slag i magen så in i helvete. jag försöker verkligen se det här ur ditt perspektiv också men undrar om det jag berättade sist vi pratade betyder något alls?"

hon svarade;

"såhär är det. jag menade allt jag sa när du och jag pratade kring detta. men jag pratade också med x en hel del om det, hur hans syn på andras sexualitet/kroppar är och hur han har en tendens att passera andras gränser eftersom han själv är jävligt gränslös. jag tycker han gjorde fel i det han gjorde och han vet om det. men jag är inte osams med honom och vi umgås precis som innan. om du förväntat dig att jag helt skulle sluta umgås med honom så förstår jag att du blir upprörd. men jag förstår inte riktigt varför du är arg på mig i detta? du har all rätt i världen att hata på x men vad vill du att jag skulle gjort?"


Sedan svarar jag att jag så klart inte är arg på henne. Det var jag nog inte heller men djupt besviken och sviken var jag vilket jag utelämnade och istället skrev jag "längtar efter att träffa dig senare i sommar". Vet inte varför men antar att all min kraft tog slut där. Hon smsade flera gånger om att hon var på besök i min stad. Jag har ignorerat allt.

Slut på meddelande.

sommar 2014

Vilken fantastisk sommar det varit. Vilket väder! Vilka vänner! Och vilken underbar familj jag har! Jag mår bättre än på länge efter dessa underbara månader och så tänkte jag att det ska förbli.