En korridor

Jag ramlar i trappan. Det gör så jävla pissigt ont att jag börjar gråta. I min ensamhet lägger jag ner kinden mot det hårda kalla stengolvet och bara gråter. Jag tänker på när jag var fjorton år, jag kommer ihåg vilka blåmärken jag hade över hela ryggen på grund av att jag var en sån klantskalle och alltid skulle ramla överallt. Den här gången blir det inga märken utanpå, men gråten bubblar upp från ett köttigt svidande sår där inne.

Telefonen ringer, det är antingen sjukhuset, försäkringskassan eller någon idiot som undrar över situationen i mitt företag. Jag hatar min telefon, och den snälla rösten på andra sidan som förklarar att livet är till för att levas, och att det även finns en plats för sånna som mig. Jag antecknat mekaniskt, förstår inte vad alla svåra ord betyder, men det gör inget. Jag är oförmögen. Jag är borttappad. Jag är fem år igen.

Jag gjorde det jag aldrig skulle göra, tappade tron på mig själv. Plötsligt blev det platt fall. Dagarna blev nätter, och tvärt om.
Ett, två, tre. Snart är det vår.

Jag visste inte att det skulle vara så här svårt att ta sig upp igen när jag råkade lägga fällben för mig själv.

-

Och för att "lätta upp" stämningen lite slänger jag här in en bild som jag hittade på djungeltrumman.se. Helgens skönaste.
Har även ett svagt minne av att ha posat genom att typ slicka honom på kinden, inte bara puta med läpparna och se rädd ut alltså. Hoppas dock inte på det.

foto: camilla/djungeltrumman.se