för tio minuter sedan fick jag samtalet som sa att han var död. eller sa är en underdrift, rösten på andra sidan luren bara skrek det. om och om igen. först skrattade jag och svarade att man inte får skoja om sånna saker, men när rösten i andra änden skar sig och gick upp i någon konstig falsett förstod jag att det var på riktigt. som en iskall blixt träffade sanningen mig i bröstet och spred sig ut i varje lem och jag blev iskall. på några sekunder hade min roliga utekväll med vännerna förvandlats till en mardröm.
sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men jag lyckades hämta ut min jacka utan att någon såg mig och frågade om jag skulle gå hem. sedan sprang jag därifrån. sprang för att slippa se dom andra. sprang för att slippa berätta. sprang för att jag kanske trodde att jag skulle kunna springa ifrån det som nyss utspelat sig på en annan plats i stan, men när jag stannade visade mobilen flera missade samtal från mina vänner som antagligen var oroliga och undrade vart jag tait vägen. då förstod jag att det var på riktigt och att man inte kan fly från verkligheten.
3 comments:
riktigt bra skrivet.
exakt så när min kompis dog. håller med anonym ovan
Jag har inte sett så mycket seriösa texter av dig förut, det har mest varit fokus på alla underbara bilder, men nu sen du började med dom här minnena har jag insett att du också skriver helt fantastiskt. Koncist och träffsäkert, så att det gör lite ont i magen efteråt (för det är inga fnissiga minnen precis).
Post a Comment