minnen #10

jag ligger på en sjukhustoalett på akuten och kräks som en fontän. för mindre än en timme sedan tjatade jag på pappa om att få åka till skolan, låtsades som att allting var som vanligt. tjatade och tjatade. men han vägrade. han tittade på mig med den där pappa-blicken av stål, och då förstod jag att det inte gick att låtsas.
det är inte jag som är sjuk. mina fontänspyor är bara någon reaktion jag fått av ovissheten. rädslan vägrar låta mig behålla min luciafrukost, och fastän jag bara är tio år gammal förstår jag allvaret i situationen. när jag känner mig alldeles tom och ihålig reser jag mig upp, torkat mig kring munnen och dricker vatten.

sedan går jag ut och fortsätter vänta. fortsätter hoppas på att vi fortfarande ska vara fem i familjen när julafton kommer.

3 comments:

Annasofia said...

var på väg att kryssa i tråkigt, som i ledsamt alltså, innan jag tänkte efter. borde kanske finnas ett till alternativ - sorgligt! spännande, visst, men det känns inte riktigt som rätt val..

evelina hultqvist said...

håller med dig, har också funderat på det. ska försöka fixa ett bra alt så här över julhelgen.

kram

Sophie said...

Men hur gick det då? Var ni fortfarande fem när julafton kom?