jag skall vara ensam hemma för första gången. min mamma och tvillingsyster skall åka på utvecklingssamtal i skolan några kvarter bort, och jag har försäkrat mamma flera gånger om att jag klarar mig. jag är en stor flicka nu. hon behöver inte vara orolig.
det är varm försommar och solen står högt på himelen utanför, jag kramar dom hejdå, ler självsäkert och mamma försäkrar mig om att dom snart är tillbaka.
i samma stund som dörren slår igen bakom dom får jag en konstig känsla i kroppen, men jag försöker avfärda den. inte vara löjlig. men när jag hör bilen starta där ute vid garaget får jag mer eller mindre panik. springer ut genom altandörren, den närmaste vägen för att hinna till bilen men det enda jag hinner till är att se hur dom svänger ut på gatan och försvinner bort. jag skriker och springer efter, vill att mamma ska stanna men hon hör mig inte och fortsätter trampa på gasen.
jag vågar inte gå tillbaka in i huset. jag vågar inte ens gå tillbaka in på tomten efter att dom åkt.
den närmaste timmen spenderar jag uppe i en lyktstolpe/vägskylt. det fungerar som en trygg utkiksplats, där uppe kan ingen få tag i mig.
när mamma kommer tillbaka är det fortfarande ljus sommardag, och enda skillnaden från innan dom åkte är att jag insett hur feg jag är, samt att jag har väldigt ont i rumpan.
No comments:
Post a Comment