Göteborg är ingen stad, det är ett råtthål fyllt med intriger och skitsnack. Jag har alltid gjort mitt bästa för att hålla mig utanför allt det där. Människor trampar på varandra med flit och dom gör det med ett leende bakom sina oskyldiga blickar. Jag vill inte bli en av dom men ibland kan man inte rå för att man tar ett såkallat snedsteg. Jag är en fegis, det har jag alltid fått höra. Jag kommer ihåg när jag och Emmeli var små och hon följde med en gubbe ut på promenad med hans hund. Jag sprang gråtande till mamma och berättade vad som hade hänt, för feg för att följa med min egen tvillingsyster och för svag för att övertala henne att stanna. Tack och lov så var det en snäll gubbe med en snäll hund, men i mitt inre målade jag redan som liten upp bilder av att människor ville varandra illa. Det är inget bra tecken, och nu står man här själv, mitt i storstan och trampar vatten. Man borde flytta till ett land som ingen annan vill besöka, bygga upp något alldeles nytt och försöka slippa känslor och all annan skit som ändå bara förstör den fina personen man försöker vara.
Jag minns när jag gick i ettan på lågstadiet, hur jag brukade sitta på en trappa på rasterna när dom andra barnen lekte kurragömma eller spelade fotboll. Jag var egentligen aldrig utanför, tvärtom. Dom andra ville alltid ha med mig i sina lekar, men jag kunde inte. Jag kunde bara inte. Nu när man är äldre känns lekarna mer allvarliga, och jag önskar att jag kunde göra som jag gjorde då, sätta mig på nån trappa och blunda medans solen fick värma mitt ansikte. Nu för tiden funkar inte den grejen för att slippa se folk som gjorde sig illa eller var elaka. Göteborg är som en enda stor spelplan där alla vill knuffa ut varandra för att vinna, jag förstår mig bara inte på den taktiken. Hur gör man när man befinner sig i en känsla som inte är ett val, utan ett tillstånd?
4 comments:
Jag skulle i sann semipsykologisk anda vilja dra ett långt resonemang om inställning och endogen uppmärksamhet, men inte ens jag skulle tro på det. När insikten om många människors uppriktiga egoism och skadeglädje lagt sin skugga över en så är man nog ohjälpligt fast i mörkret. Gud så teatraliskt det blev, men det är så det känns. Och vad gör man åt det? Håller sig till vettiga människor, antar jag, lämnar ingen plats åt idioter.
du är bäst!
I storstäder springer man alltid runt och ska hitta det bästa. När jag var i Karlstad i helgen känndes det mer som om man gör det bästa av det man har.
Jag är trött på hetsen.
Tack för värda kommentarer alla. Det är så sjukt gött att höra vad ni tänker/tycker osv.
Post a Comment