Väntan

Klockan är halv två och jag är jävligt nyvaken, känner mig utvilad som en liten rosenknopp och redo att möta solen. Imorse gick jag upp jättetidigt och väntade. Jag väntade så intensivt att jag inte ens vågade göra mig lite frukost med rädsla för att tappa bort mig i mitt väntande. Jag satt och bläddrade lite i tidningen, men vågade inte börja läsa nåt, jag skrev en lista som handlade om det jag väntade på. I en och en halv timme satt jag vid köksbordet och väntade innan jag kände att det var dags att ge upp. Mitt väntande hade inte gett något resultat, bara lite ångest, oro och en kurrande mage. Jag bestämde mig för att ta reda på varför jag väntat i onödan, så jag tog upp telefonen och slog det där nummret. I andra änden av luren möttes jag av ett högt skratt, och en endaste mening i normal samtalston, "men lilla gumman, du måste tagit fel på dagarna". Jag tyckte inte att det var lika roligt som hon på andra sidan, tackade bara för mig och la på. Sedan kom den där tröttheten över mig, jag blev alldeles matt. Det tar på krafterna att vänta intensivt i en och en halv timme, och eftersom det ändå var fel dag på många andra sätt än onödigt väntande så gick jag och la mig igen.