Det enda viktiga

Det blev soffliggande ikväll, och Lost in translation. Jag tycker att den filmen är så perfekt att man nästan måste gråta när man ser den. Jag får hjärtklappning och mår lite illa när jag ser filmer som är som den. Dessutom så förstår jag inte hur man i sina tonår har kunnat knulla sig igenom vissa filmer. Visst att man är ung och dum, men riktigt bra film slår fan tafatt halvhjärtat tonårssex ganska rejält. Då går man runt och tror att man har koll på en film när man i själva verket har missat något livsviktigt. Hemsk tanke.
Jag skriver ett mail till mig själv, om att hitta meningen med livet och att allting kanske inte är så djupt som jag vill få det att verka. Sedan ångrar mig för jag inser att det jag tror på är sant, och även om det inte skulle vara det så vill jag i alla fall hoppas. Jag orkar egentligen inte med att vara en sån jobbig tänkare, och fortfarande går runt och tror på saker man borde vuxit ifrån för längesedan. Men vad ska man göra? Man kan inte rymma från sig själv liksom.
Ibland är det som att man vaknar upp från själva livet, som nu ikväll när jag stod i duschen. Man bara ser vissa saker med helt andra ögon, och det är så lite som kan få en att öppna upp. Helt galet vad man kan tro att man förträngt och sedan komma på att man har kvar. Det är fint.