vaknar av regn mot rutan, i en säng som inte känns allt för obekant. utanför är världen tristare än någonsin. under täcket är det varmt. jag tvingar mig själv ur sängen, tycker det känns omänskligt tidigt för trötta fötter mot kallt golv en söndagsmorgon. pratar absolut inte med mig själv i badrumsspegeln, är inte redo för ett socialt liv ännu.
blöter ansiktet och hoppas att känsla av att vakna till liv inte ska påminna mig om dig. om oss.
svaret förblir hängande i luften.
smyger tillbaka till sängen. försöker suga i mig det sista av värmen och närheten som frodas där i. vill aldrig gå upp. vill inte ge mig ut i världen idag. vill inte vara vuxen. vill inte jobba. vill inte ta ansvar. vill stanna här! önskar jag kunde knyta en knut med armar och ben kring värmen jag håller fast vid. men jag är så kort, når inte ens runt och knuten blir ett omöjligt projekt. måste lämna det enda bra med den här dagen.
redan på hållplatsen börjar det andra livet. jag möter människor. jag känner mig så himla dålig på att vara rolig.
jag går till affären. köper bröd. köper youghurt. köper juice. bussen tar längre tid än vanligt, och jag hetsäter i onödan. tjejen som sitter på sätet bredvid mig har också med sig bussfrukost, mackor i plastpåse. den första med bara ost äter hon i snabb takt. den andra blir hon sittandes med länge. jag noterar hur någon har lagt på en skinkbit i form av ett hjärta på hennes andra macka, och hur leendet på hennes läppar talar det finaste språket på länge.
okej att jag inte äter skinka. och, okej att jag inte gillar när folk mixtrar med maten men ändå! älskart.
sedan följde jobb, regn och kyla i ganska många timmar tills jag utsvulten hamnade vid mina föräldrars middagsbord.
nu är klockan över midnatt och jag tackar livet för ännu en dag.
No comments:
Post a Comment