vi har bestämt att ses senare under kvällen. men eftersom mina planer ändrts i sista sekunden så blir jag kvar hemma. vi hörs på telefon några gånger, och för varje samtal hör jag hur alkoholen tar över honom mer och mer.
sent på natten ringer han igen. jag ligger i min säng och sover, har för längesedan gett upp hoppet om att ses. han berättar att han är på väg. på väg hem till mig alltså, att han ramlat, att folk har frågat om han behöver hjälp och tittar konstigt på honom. jag förstår att fyllan är mer påtaglig än han får den att framstå som på telefon.
orolig kliver jag upp ur sängen, drar på mig det första jag finner i klädväg och går ut i vinterkylan för att möta.
när jag ser honom förstår jag varför folk reagerat. blodet rinner i hela ansiktet och han ser sent ut sagt för jävlig ut. han vinkar glatt, ovetande om sin egen uppenbarelse och jag kan inte låta bli att le fastän ja är arg. jag leder honom hem, placerar honom på toaletten och börjar torka bort blod och tvätta sår. i mitt inre tackar jag fyllan för bedövningsmedel.
4 comments:
jättejätte bra läsning i de här upprepade minnen-inläggen.
otrolig läsning, jag känner igen mycket av dina minnen i mig själv.
Din blogg är helt underbar.
A
mm gillar också minnena! så fina!
TACK! ska fortsätta.
Post a Comment