minnen #1

vi är tre som sitter på min balkong, har druckit massa öl på någon uteservering i stan och sedan hamnat här. nattmörkret har letat sig fram mellan oss. det är samma dag som jag fått veta att hon dött. har inte förmått mig själv att säga det till någon ännu. som tre skuggor sitter vi där och pratar ytlighetet. hela tiden ekar hennes namn i mitt huvud, och jag förstår att jag inte borde dra ut på det längre utan bara berätta varför jag är så frånvarande.
istället häller jag upp ett nytt glas vin och bättrar på fyllan. i mitt inre pågår ett krig, men jag är inte tillräckligt stark för att ta till orda.

timmarna går och vi kurar ihop oss under filtar.
när han reser sig upp för att gå på toa är det bara hon och jag kvar. det är när hon tappar sin mobil som det brister för mig. jag gråter som ett barn, med hennes armar omkring mig berättar jag vad jag fått veta under dagen. dom har aldrig träffat varandra och jag begär inte att någon skall förstå vad som gör ont, men hon lyssnar och tröstar och finns.

när han kommer tillbaka ut på balkongen är allting redan uppgjort. det blir han som sover ensam inatt. jag pekar mot soffan där han kan få sova, han svansar dit som en hund utan att ställa några frågor.
med hennes armar omkring mig sover jag djupt hela natten. på morgonen när vi vaknar ligger hennes mobil fortfarande kvar på balkongen och nu är det inte bara du som är död utan även den.

2 comments:

therése said...

det kändes som om jag var där.
gripande vackert.

Animalia said...

Fan, du skriver så jäkla bra. Du berör mig. Jag får tårar i ögonen när jag läser dina minnen. Jag påminns om egna liknande. Fortsätt, jag vill få tårar i ögonen för det känns så fint på något sätt. (och för att jag inte bara skall vara en anonym kommentar så heter jag Amalia och bor i Kungälv.)