vill få ut så mycket det går på så lite tid som möjligt, men du vägrar att öppna upp dig och jag kan inte göra mycket mer än att förstå. din närvaro skär som knivar genom min kropp, och varje ord du uttalar betyder mer än andras. om jag bara kunde bestämma mitt hjärtas egna slag så skulle dom inte vara så hårda och svåra. jag skulle inte ligga vaken på natten och lyssna till dundret från mitt bröst som om tusen små hästar sprang runt i panik där inne.
men nu är det ju inte jag som bestämmer. som om man inte har hört det tusen gånger förut, att känslorna kan man inte styra över.
jag försöker att inte andas, för jag dör lite i varje andetag och jag är inte redo för det än. men att hålla andan gör mig yr och jag måste dra ett nytt andetag, och ett till, och ett till.
funderar på hur allting kommer att se ut sen. hur det kommer bli efter att någonting hänt? någonting är vad som helst, och vad som helst är en utväg från var jag befinner mig nu.
jag vet inte längre vem jag är, men jag vet att det gör ont ibland.
typ nu.
2 comments:
igår satt jag och diskuterade bloggar över ett glas vin med mina vänner. det som slog mig då var att din blogg är en av få som verkligen berör mig. du har något litet extra i allt du gör, evelina. snälla, fortsätt med det!
Dina ord och bilder känns så fruktansvärt ärliga. Det känns i magen. Det är fint. Tack
Post a Comment