ordbajs

som två virvelvindar snurrar mina fötter under mig när jag susar fram över stadens gator. jag är på väg någon stans dit jag inte vill, och jag målar upp bilder i mitt huvud om hur husväggarna kommer rasa ner över mig och begrava mig i ångest och smärtor.
det är midnatt, jag kan se stjärnorna genom en lätt molnslöja. inga människor på gatorna, men jag tänker att dom kanske lurar på sina gömställen, redo att gå till anfall om jag stannar.
så jag fortsätter, mot den där jävla lägenheten som jag har en sån hatkärlek till. slänger cykeln utanför hissen, noterar allt allting är annorlunda. att det är en ny doft i huset, nya inristningar i väggarna. försöker att inte andas alls, men det är omöjligt att hålla inne på livet.

i hissenspegeln fixar jag till håret av gammal vana, bryr mig egentligen inte längre men vanor förblir vanor oftast längre än man vill. blänger på min spegelbild som om jag hatar det jag ser, och tänker att jag skulle behöva gråta så jävla mycket för att kunna bli mig själv igen.
sedan vänder jag mig om och möter den kalla hissdörren och nyckelreporna som jag stått och orsakat när detta ännu var mitt hem.

följande tre minuter är världen en grå suddig massa.

sedan står jag åter igen i hissen på väg ner och stirrar i spegeln.
"bra jobbat", viskar jag till mig själv och kräks lite i munnen.