när jag promenerar den korta vägen till spårvagnshållplatsen är jag rädd. den här staden är full av spioner. på bara några dagar kom dom hit, och nu finns dom överallt. dom finns på min gata, på spårvagnen, på dansgolvet och runt varje hörn under nattens timmar. jag kan inte göra vad jag vill längre, med rädsla för att dom ska se mig.
förut var jag sällan rädd, fastän jag kanske borde varit det. jag kände mig trygg till och med när jag kastades fram och tillbaka mellan kärlek och förtvivlan. vart var alla spioner då? varför såg dom mig inte när jag mådde som bäst? varför såg dom mig inte när jag mådde som sämst?
antagligen för att dom bara ser det dom vill se.
jag vill inte vara rädd. men hur jag än gör kommer någon att hata mig. hur jag än gör kommer det att bli fel.
4 comments:
hittat en ny kärlek alldeles för fort?
är dom inte alltid där?
det handlar om att välja att inte se.
titta rakt på.
och gå.
bara.
malin: nästan så att man kan tro att du är en av dom. vad får dig att fråga det?
etablera: har läst det där flera gånger, och jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. men jag tycker det låter bra ändå.
nej du, jag är ingen spion. jag bor alldeles för långt borta från dig. det var bara något jag utläste från dina texter.
något jag själv har tänkt och känt.
Post a Comment