Mod

Jag ligger i min säng, klockan är snart fem på eftermiddagen. Jag mår sådär, Det känns att jag "glömde" ta min medicin igår vilket gör mig ganska besviken eftersom jag hade hoppats på och inbillat mig att jag mår mycket bättre nu. Det gör jag ju också, men det är inte helt och hållet min egen förtjänst. Att en hel vecka snart har passerat utan att jag gjort alls mycket vettigt känns inte heller nån vidare, snart är det vekligen dags att ta tag i livet. Jag lyssnar på Håkan, har kommit in i värsta pop-perioden. Utanför är det sol och fågelkvitter, våren gör allting mycket bättre. Men idag måste jag nog ligga kvar här, eller helst sätta mig på kontoret och seriös-jobba med lite bilder.
Jag är peppad på att tag tag i allt, tro mig. Det är så himla mycket jag vill göra, orken finns där och glädjen, men jag saknar modet. Jag är rädd för att gå ner mig igen, jag är rädd för att tappa greppet om det jag försöker bygga upp. Jag är rädd att förlora, att fler människor man tycker om ska försvinna. Jag orkar inte vara mer dålig eller sjuk, och just nu är det roten till all min rädsla. Min mage är min värsta fiende. Jag vågar inte kasta mig ut i livet och hoppas på att jag håller för det. Jag måste våga.