Kiss my name

När jag var sexton år så hade jag en skrivbok. Det var en enkel väg till en dialog med mig själv, en tunnel till en plats dit jag inte nådde fram men ändå kunde se ljuset av. Jag skrev listor, och ställde frågor om livet. Sånna frågor jag inte vågde fråga er andra, och fastän jag visste att jag aldrig skulle få svar på dom om jag inte själv hittade det så var det en befrielse.

Nu för tiden har jag inga skrivböcker. Jag har bara min dator och min kamera, men jag skulle nog behöva en sån där bok igen, snart.
Andra saker jag skulle behöva är något sånt här: