Idag vaknade vi upp med den där bastu-känslan i lägenheten igen. Utanför var det blå himel och solen sken, först tänkte jag att det var jobbigt med oförberedd värmebölja när man är inställd på att sommaren är över. Sedan kändes det ändå skönt med lite mer.
Men när vi kom ut genom dörren insåg vi att vi var lurade. Det var inte alls speciellt varmt ute. Faktum är att det luktade höst och vindarna var kalla. Det var bara solen som gassat in genom fönstret på våning 7 som fått oss att tro annat.
-
Jag är förvirrad.
Den här staden är så liten så att alla håller koll på alla. En del gör det med hat, andra med kärlek. Det här staden är så sliten.
Mitt hjärta drar inte jämna steg med min hjärna. Det går upp för mig lite titt som tätt att jag fortfarande är på fel sida staketet. När det kommer till val och beslut, när det kommer till att ta initiativ eller att driva på någonting man verkligen vill. Då är jag fortfarande svag. Där är jag fortfarande helt fel. Jag är rädd för att tappa kontrollen, även om jag tror att jag mår bra och med myrsteg börjar hitta tillbaka till den jag var innan allting blev grått. Mitt hjärta är fortfarande som en fågel utan vingar. Jag är fortfarande på den nivån att jag pratar med mig själv om känslor jag inte vågar sätta ord på.
MEN. Jag är helt annorluda som person. Jag är glad igen, jag är enkel, jag är nöjd. Jag tror till och med att jag vågar säga att jag är lycklig. Dessutom är jag kär. Jag är så himla kär, och det är nog den bästa medicinen man kan få.
Jag vet inte vad jag borde säga eller vad jag vill ha sagt. Jag antar att jag fortfarande väntar på att våga cykla utan stödhjul igen.
-
1 comment:
Åh det här inlägget var jättefint och genuint.
Post a Comment