Göteborg, en inavels stad. En grå papperssörja.

Jag tror jag måste sätta upp något slags livsmål. Kan inte gå runt utan mål och mening varje dag.
Jag har alltid varit en sån person som har försökt njuta riktigt mycket av livet, jag har haft nära till skrattet och uppskattat "det lilla". Jag har alltid sett positivt på saker och ting, och när det gäller framtiden har jag alltid varit säker. Nu för tiden vill jag bara sova, slippa ifrån den gråa sörjan som himelen består av där utanför. Jag är rädd för människor som svikit en och konflikter som inte grundas på något annat än falskhet och avundsjuka.
Göteborg börjar bli som ett fängelse eftersom jag är för mesig för att ge mig av, och dessutom vet jag inte vad jag vill göra eller vart jag vill hamna.

Visst har man ljusa dagar och underbara människor runt omkring sig, men det är på tok för sällan jag känner mig trygg och nöjd. Jag längtar efter sånt jag har förlorat ,och har svårt för att sätta ett finger på vad som får mig att må bra. Jag ser tillbaka på allt som varit, romantiserar, saknar och ältar. Det är inte bra, men svårt att komma ifrån.
På nätterna ligger jag och vrider mig i min säng, undrar vem jag egentligen är och vart jag vill komma. Jag tänker på allt jag borde gjort som jag inte hunnit eller orkat med, och hur framtiden kan kännas så tung när jag egentligen har allt att vinna och inget att förlora.

Dags att se framåt, kanske ta det där klivet som jag intalar mig själv att jag är för feg för att göra. Jag är ingen mes egentligen, jag är bara en "vilsen själ" som tänker för mycket och gärna glömmer bort allting jag gjort som varit bra.

Nu är det fan dags att ta sig i kragen.