En nattsaga

Ett.
Jag ser min mamma ligga på golvet, hon skrattar så hon nästan håller på att kräkas. I en grön hink ligger det en grön tröja, jag förstår inte men jag skrattar jag också. Min säng är nybäddad, och jag känner mig som en sten som aldrig mer vill vakna. Sedan hör jag min mammas skratt igen, och blir tvungen att resa mig upp. Någon konstig och förtvivlad lycka bubblar upp inom mig och plötsligt vill jag gråta. Jag vill gråta för att vi ändå kommit så här långt, och för att vi ligger tillsammans på det kalla, hårda stengolvet och du är ärlig. Du säger att du vill sova där, att du vill bestämma själv. Sluta lyssna på andra.
Jag älskar dig när du säger så, och när du skriker åt oss att gå därifrån för att i nästa andetag skratta som du aldrig har skrattat förut.

Två.
Du är inte längre en pojke, du är nu en man. I första boken var vi bara barn, nu är vi någonting annat allihopa. Jag känner mig inte lika ensam när du säger att jag älskar dig. Jag ler och svarat att det är inte mina ord, utan dina. Det är bra att man tror på någonting. Jag tror på att se tillbaka på allt som varit istället för att försöka ta mig framåt. Jag kan stirra på min tallrik i flera minuter och försöka föreställa mig hur det hade sett ut om jag inte ätit upp så fort. Du vill att jag berättar en saga. Jag kan inte sånt längre.

Och så är det gubben i den höga hatten, nummer tre.
Mina mardrömmar. Ingenting kan ta oss tillbaka den tiden då vi var ofödda, men i mitten av all den här röran känns det ändå som att någonting föds på nytt. Min ryggrad skjuter ut ur min hud och jag skriker. Nu är det jag som ligger ensam på golvet, utan min mamma. Nu är det ingen som flinar mot mig och säger att jag vet nog hur det ligger till. Jag vet nog att du älskar mig.

Nu är det ingen förutom gubben i den höga hatten och jag hatar honom, och kommer alltid att hata hur han står i trädgården och stirrar in genom fönstet med sina lysande ögon.