Ingen människa är perfekt. Inte ens du.

Jag sitter naken mitt på järntorget i centrala Göteborg. Desperat försöker jag leta efter något jag kan skyla min kropp med. Huden blänker vitblek i solen och människor stirrar. Jag upptäcker att jag har ett snöre mellan benen, ett långt tampongsnöre som släpar efter mig som en svans. Jag är på väg till en backe. En grusbacke där någon som tagit ifrån mig min familj väntar. Jag har en viktig tid att passa, en tid på liv och död. Men när jag letar efter minnen av den tiden i min hjärna är allting svart och rörigt. Det är någon som leker en sjuk lek, och jag är indragen emot min vilja. Någon har stulit min lillasyster, och jag har badat i brännmanter och rullat ner för branta berg för att få henne tillbaka. Nu väntar jag och gråter, och skämms så otroligt över att sitta där utan några kläder på. Sedan vaknar jag av att jag knappt kan andas. Det är ljust i rummet, och något saknas. Men det är inte mina kläder.