Som vanligt låter min bortförklaring till varför jag uteblir ur gemenskapen ungefär så här:
förlåt älskling, förlåt. jag fastnade framför datorn och alla bilder och minnen från stunder jag älskat och hatat. jag försökte bygga uppp någonting nytt av allt det gamla, och jag trodde det skulle gå fort. men det bara föll ihop hela tiden och därför blev jag kvar i soffan med ont i ryggen och ont i huvudet av för mycket stirrande in i datorskärmen. sedan gav jag upp, men då var det kanske för sent att titta förbi och säga hej till allt det där ute som är på riktigt och just nu.
No comments:
Post a Comment