ett inlägg jag ALDRIG trodde jag skulle skriva

så mycket som jag har gråtit det senaste dygnet. så mycket har jag nog inte gjåtit det senaste halvåret om man säknar samman alltihop. det är massa bitar och känslor som kaosar ihop sig och lagt sig på fel plats vid fel tid. nu när jag inte har tid. mina ögon känns alldeles svullna och jag har en bula i pannan och ont för att jag har dunkat huvudet så hårt in i väggen.

inatt grät jag så mycket att joel nästa fick hålla fast mig.

är livrädd för att falla tillbaka ner där jag befann mig förut. för ungefär ett år sedan när varje dag var en slags konstig kamp och jag inte längre kände igen mig själv. när varje dag var en känslomässig överraskning som jag inte kunde hantera.
nu för tiden vet jag nämligen att jag också kan må dåligt, det är någonting jag förnekat under nästan hela min uppväxt och plötsligt som kom allting på en enda gång. ångest, panik och apati.

varje gång jag känner lite så som jag gjorde då blir jag rädd för mig själv. när hjärtat klappar sådär obehagligt extra hårt i bröstet och det blir lite tyngre att andas. vill inte tillbaka till en verklighet där det krävs piller hålla sig vid liv.

allt är så himla fint och bra just nu. jag har så mycket jag är lycklig över och så många fina människor runt omkring mig. dessutom har jag aldrig varit en person som "mår dåligt". jag har alltid varit enkel, positiv och ganska osjälvisk,
kanske därför det kom som en sån chock när jag väl gjorde det. men vetskapen om hur lätt det är att falla finns hela tiden där. som en nykter alkolist, eller ja. jag vet inte.

10 comments:

Kajsa said...

Ta hand om dig! Skickar en kram.

Anonymous said...

Var inte rädd. Det blir vår igen!

Ida said...

jag kunde inte sagt det bättre självt. det är knepigt när någon skriver som man tänker när man inte vågar skriva det själv.

Anonymous said...

Försök att hålla dig stark vilket du nog gör. vet själv hela resan med piller och det kommer inte lösa saker alla biverkningar och förhoppningar som går åt skogen tills man hittar nyckeln som man kanske aldrig gör. Du klarar detta, fortsätt som du gjort hela tiden och försök att blicka framåt! puss på dig

Anonymous said...

For what it's worth, så är du inte ensam.

ingridlinnéa said...

det skulle kunna vara jag som skrivit det där. eller nej, det var lite väl självgott sagt. men du förstår nog.

videkisse said...

1)är det jag som har skrivit detta?
2)min nya kille tar också hand om härom kvällen, fint.
3)jävligt fina bilder!

//S

SaraMy said...

Strupbyxorna var dom underbaraste jag någonsin sett!Så himla fina.Och så perfekta till en enkelt klänning, man kan ha det utan att känna sig tråkig!<3

Och angående det här inlägget, man faller ner i mörker lite då och då, snubblar och trillar i gropar, hela livet! Men när man har varit i det svartaste djupaste hålet, faller man aldrig lika hårt igen. För det finns ju inget värre än det, eller hur? Och man har varit där, och kommit ut på andra sidan.
Det är ett bra tricks, att skriva på en lapp eller så. Och ha någon stans. Man faller aldrig lika hårt igen. Så du behöver inte vara rädd!

ToTellTheTruth said...

tack för alla fina kommentarer här. nu ångrar jag inte att jag skrev inlägget fastän det kändes skumt att dela med sig av nåt sånt.

NI ÄR SÅ FINA!

-

och till saramy vill jag säga att jag håller med angående strumpbyxorna *hä hä* dessutom 30kr på beyond retro så förhoppningsvis är man ganska ensam om dom.

och en sak till, dina kommentarer betyder väldigt mycket. TACK!

SaraMy said...

Åh söta du vad rar du är som skriver så, ärligt talat har jag ibland stört mig på mig själv som liksom tvångsmässigt måste komentera och komma med ''goda råd'' som om jag redan vid 22 års ålder skulle ha all världens erfarenhet om precis allting. haha. Känns skönt att höra att det uppskattas iaf, betyder det att jag skall fortsätta?^^

Igår var jag jätteledsen eftersom jag inte orkade gå på vernissagen, men nu när jag läste att det är öppet till 18 idag så kan jag gå iaf! Dubbel lycka! Kramar till dig!