sorgen är kärlekens pris

i förrgår eftermiddag fick vi kasta oss in i en taxi. dom sa att nu är det dags, nu är stunden här.
mitt hjärta slog så hårda slag och jag blev darrig på handen när jag tänkte på att jag lovat att måla dina naglar efter att du gått.

men när vi kom dit tog dina andetag inte slut. fastän du bara låg där och varje inandning kändes som en kamp så tog du ett till och ett till. tror du försökte trycka min hand men du var så svag att du inte ens orkade öppna ögonen när du behövde kräkas.
i timmar sätt vi där. pratade, skrattade, grät. och försökte hjälpa dig så gott vi kunde. pappa tog pulsen på dig, om och om igen. men den var stark som en liten flickas. du vägrade ge upp. ville inte gå.

eftermiddag blev kväll och kväll började bli natt. innan vi gick visk-sjöng jag och emmeli  en sång som du älskat. dina andetag hade blivit lugnare och det lät inte längre som att du kokade kaffe under vatten. 
jag gav dig en kyss på pannan och berättade hur betydelsefull du varit i mitt liv. min trygga famn i över 25 år. en tillflyktsort när världen varit kall och hård. du luktade inte som vanligt, nytvättad, clarins och parfym. du luktade sjukdom, som någon som håller på att dö. och jag ville skrika rakt ut - inte du! inte nu! kom tillbaks!

-
jag tror att du väntade på att få vara ensam med pappa, han som varit din trygga famn i många år. kanske ville du segla iväg mot nya äventyr med din hand i hans, omsluten av kärleken och trygghet. och det gjorde du.

-

nästa gång jag såg dig var din hud som is. du bara låg där, stilla. jag tittade på din bröstkorg så som jag gjort minst tusen gånger den senaste veckan. önskade att det inte var sant, önskade i min själviskhet att du skulle komma tillbaks. men denna gång var du orörlig. dina andetag var förbrukade och kvar fanns bara skalet av min hjälte.