Kan inte fatta att det snart gått en vecka. Tiden har känts som en sekund och hundra år på samma gång. Jag kommer på mig själv med att stå och stirra på bilder på dig när du är död. Och fastän du är så fin så blir jag äcklad av mig själv och vänder bort blicken. Jag undrar varför jag tagit dessa bilder, för jag vill bara skrika när jag ser dom. Är det för att kunna förstå? För att påminna mig själv varje gång jag vill åka till dig om att det inte längre finns någon där. Att du har rest bort. För alltid.
Jag saknar dig.
No comments:
Post a Comment