I början av tvåtusennågonting



Jag har extremt svårt att erkänna saker jag skrivit under delar av mitt liv. Men ibland så måste man kanske slå hår på några utav dom där bubblorna och dela med sig. Fanns det annars någon mening med att skriva långa brev till sig själv alla som där gångerna?

"jag vaknar av att jag gråter. känner mig mer ensam än innan. och fastän vi ligger så nära varandra att vi klibbar ihop så frågar du inte hur jag mår. du är helt tyst, tittar bara tomt ut i natten och jag vet att du längtar efter någonting annat. det behövs inga ord längre, det har gått för lång tid. jag vet inte vem jag är. jag känner bara dig. vet inte om jag borde vara lycklig eller olycklig. jag vet inte om jag borde vara sårad eller likgiltig. är jag äcklig, eller flyter vissa nätter bara ihop med vardagshändelser? skall jag använda någon annans ord? jag vet inte. jag har nog gett upp för längesedan, men du håller så hårt i min hand att jag inte vågar gå. jag gav upp i form av tårar och besvikelser istället. hur skall jag någonsin våga älska någon annan?

kärlek är oförklarlig."

2 comments:

Anonymous said...

oj. det är konstigt när någon annan säger det så bra som man själv inte klarar av...

sofia said...

åh jag vet. jag tappar mig själv hela tiden. och vem gör inte det?