Tillbakablickar

Mars 2011
Jag skrev eller fotade nästan ingenting på bloggen under denna period. Var nyopererad och sedan sjuk på det. Men livet var underbart ändå, ett slags hopp hade börjar gro inom mig och framtiden kändes ljusare än på länge.

"När jag blir frisk ska jag:
Köpa polaroidfilm och fota våren
Laga en trerättersmiddag till mina och Adams föräldrar
Äta glass ute
Boka tid hos frisören och färga håret orange igen
Dra igång något roligt fotoprojekt
Äta sushi i det gröna
Promenera till och från jobbet varje dag
Ge Adam en go helkroppsmassage
Fånga dagarna
Vara världens bästa kompis och flickvän"



"förundras över hur snabbt tiden går.

jag har bestämt att innan jag fyllt 30 ska jag ha barn."

Mars 2010

Mars var ganska kallt och trist. Jag delade lägenhet med min syster Emmeli och tog mig an en del kluriga fotojobb. Befann mig i en kris gällande kärleken men minns att det inte bekymrade mig speciellt mycket. Livet kändes ganska enkelt efter att jag bestämt mig för att lämna det svåra och satsa på något helt annat.



"Kommer på mig själv med att längta efter två saker lite för ofta:

1. Hund.
2. Barn."



"Måndag. Jag är på väg från mataffären, månadens enda riktiga "storhandling" är avklarad. Jag och Emmeli promenerar bort till spårvagnen för att ta oss hem och släng ihop en god, välbehövlig middag. Vad fan händer då, om inte att i samma stund som vi satt vår fot på spårvagnen smäller det till i matkassarna och all mat ligger plötsligt över spårvagnsgolvet. Inte överdrivet tungt packade kassar, också dessutom BÅDA! Vad är oddsen? Där står vi och försöker despera packa på oss våra matvaror i fickorna, men självklart förgäves. Vi passerar hållplatsen vi egentligen skulle klivit av vid och paniken över hur vi ska få med oss allt ut ur spårvagnen innan vi är ändå i kortedala stiger. Någon snäll själ kommer fram och ger oss en påse, och med hjälp av den, min tygkasse och våra fickor och händer lyckas vi stiga av ungefär fyra hållplatsen för sent.
Sedan får vi försöka hitta någon affär som fortfarande har öppet och låna påsar där för att lyckas ta oss hem.

Tisdag. Boro är en häst som alla barn i stallet tycker om, varför förstår jag inte. Varje gång jag försöker närma mig hästjäveln försöker han bita mig. Jag är personlig assistent och måste låtsas som att allting är lugnt när jag i själva verkat vill bajja ner mig i tanken på en stor häst som vill sparkas och bitas.

Onsdag. Klockan är typ åtta (på kvällen) och jag bestämmer mig för att testa att vara bakis på jobbet för första gången på så länge att jag inte minns. Vi dricker vin och öl, och jag har den trevligaste kvällen på länge. Inga tankar på jobb eller morgondag. Sedan hamnar jag hemma hos J, och väl där känner jag hur sömnen kallar. Jag borstar tänderna, tvättar ansiktet och kissar. Där på toalettstolen gör jag den goa upptäckten att toalettpappret är slut, inte en centimeter finns kvar. I min halvstressade fylledimma får jag lite smått panik över hur jag ska gå tillväga med den eventuella bakfyllebajsen följande morgon. Inga servetter, inget hushållspapper, inga näsdunkar, ingenting finns. Jag lägger in hans rosa post-it lappar på toan som "tillfällfigt papper" och försöker koppla bort den sjuka upplevelsen som väntar mig tillsammans med huvudvärken nästa morgon.

Torsdag. Jag är inte bakis förrän klockan blir ganska mycket. Vet att jag ska jobba i ungefär elva timmar och humöret är inte på topp. Efter att ha klarat mig igenom allt jobb på arbetsplats nummer ett åker jag mot korsvägen för att ta mig till arbetsplats nummer två. Jag köper med mig ett veggo-pitabröd som middag. Sitter och äter det som en bakfull äcklig ko på korsvägens terminal.

Fredag: VD:n på jobbet har fyllt femtio under veckan och på jobbet bjuder dom på underbar buffé, öl och vin."



"Idag köpte jag en cykel. Jag kommer knappt ihåg hur den såg ut för det var inte kärlek från första ögonkastet, det var bara jag och en gammal militärgrön cykel liksom. Kanske lite trist, men om jag målar om den i rosa eller mintgrönt så kommer säkert kärleken växa mycket! Annars är ju poängen att jag ska kunna ta mig fram genom stan och slippa spårvagnskort nu när det blir vår och sommar.
Imorgon är det meningen att jag ska hämta den, och sedan som premiärrunda cykla hem den till andra sidan stan. Kommer kanske ta timmar, och dessutom borde jag nog köpa en hjälm, men spännande ska det bli i vilket fall."

Mars 2009

Det hände mycket i mitt liv här, nästan varje dag var fylld av spännande påhitt och upptåg. Fotot gick riktigt bra, jag hade en stor utställning som gav sjukt många besökare.

"Idag vaknade jag med sång. Satte mig upp i sängen och sjöng rakt ut på "anonymous" med Timberland. Sjukt uppvaknande men den enda rätta sidan för en dag som denna! Varför min sovande hjärna hade valt just Timberland kan jag inte svara på, men helt ärligt så kändes det RÄTT när det gick upp för mig vilken låt jag sjöng på så intensivt."

"Jag har haft en skitbra dag, så kom jag hem och satte mig i soffan
OCH SPRÄCKTE MINA FAVORITJEANS!!!!"

"så mycket som jag har gråtit det senaste dygnet. så mycket har jag nog inte gjåtit det senaste halvåret om man säknar samman alltihop. det är massa bitar och känslor som kaosar ihop sig och lagt sig på fel plats vid fel tid. nu när jag inte har tid. mina ögon känns alldeles svullna och jag har en bula i pannan och ont för att jag har dunkat huvudet så hårt in i väggen.

inatt grät jag så mycket att joel nästa fick hålla fast mig.

är livrädd för att falla tillbaka ner där jag befann mig förut. för ungefär ett år sedan när varje dag var en slags konstig kamp och jag inte längre kände igen mig själv. när varje dag var en känslomässig överraskning som jag inte kunde hantera.
nu för tiden vet jag nämligen att jag också kan må dåligt, det är någonting jag förnekat under nästan hela min uppväxt och plötsligt som kom allting på en enda gång. ångest, panik och apati.

varje gång jag känner lite så som jag gjorde då blir jag rädd för mig själv. när hjärtat klappar sådär obehagligt extra hårt i bröstet och det blir lite tyngre att andas. vill inte tillbaka till en verklighet där det krävs piller hålla sig vid liv.

allt är så himla fint och bra just nu. jag har så mycket jag är lycklig över och så många fina människor runt omkring mig. dessutom har jag aldrig varit en person som "mår dåligt". jag har alltid varit enkel, positiv och ganska osjälvisk,
kanske därför det kom som en sån chock när jag väl gjorde det. men vetskapen om hur lätt det är att falla finns hela tiden där. som en nykter alkolist, eller ja. jag vet inte."

Mars 2008

Jag var nere i en djup svacka. Funderade mycket på meningen med livet och undrade hur jag hade förvandlats till den person jag var. Drack för mycket och rökte för mycket tills någon läkare sa stop och gav mig lyckopiller.

"Jag ramlar i trappan. Det gör så jävla pissigt ont att jag börjar gråta. I min ensamhet lägger jag ner kinden mot det hårda kalla stengolvet och bara gråter. Jag tänker på när jag var fjorton år, jag kommer ihåg vilka blåmärken jag hade över hela ryggen på grund av att jag var en sån klantskalle och alltid skulle ramla överallt. Den här gången blir det inga märken utanpå, men gråten bubblar upp från ett köttigt svidande sår där inne.

Telefonen ringer, det är antingen sjukhuset, försäkringskassan eller någon idiot som undrar över situationen i mitt företag. Jag hatar min telefon, och den snälla rösten på andra sidan som förklarar att livet är till för att levas, och att det även finns en plats för sånna som mig. Jag antecknat mekaniskt, förstår inte vad alla svåra ord betyder, men det gör inget. Jag är oförmögen. Jag är borttappad. Jag är fem år igen.

Jag gjorde det jag aldrig skulle göra, tappade tron på mig själv. Plötsligt blev det platt fall. Dagarna blev nätter, och tvärt om.
Ett, två, tre. Snart är det vår.

Jag visste inte att det skulle vara så här svårt att ta sig upp igen när jag råkade lägga fällben för mig själv."



"Idag har:

- Emmeli chattat med bröderna Rongedal aka tvillingbröderna i röd kostym som ska tävla i globen imorgon.
- Jag har dragit upp persiennen för första gången det här året."

"Jag sitter i ett vitt rum och stirrar in i väggen, det hänger en tavla där som föreställer det kvinnliga könsorganet. Jag studerar det ingående och tänker att någon stackare har suttit och målat det där gräsliga "konstverket". Bortom mina tankar hör jag någon som ropar på mig. Du är inte min läkare, jag är ditt slem i halsen, din hosta, dina flatlöss, ditt blödande sår.

Du nickar och låtsas förstå mig, men jag ser i dina ögon att det är alldeles tomt. Du räknar timmar i pengar och min dåliga hälsa höjer din lön. Bakom den där blicken finn det ingenting. Ingen empati, ingen förståelse, ingen vilja.
Jag öppnar munnen för att säga någonting, men jag ångrar mig så bara ett litet gurgel kommer ut. Du sträcker fram servetten, och jag vill skratta dig i ansiktet för att du tror att jag ska börja gråta.
Jag tänker på vaginan på väggen. Jag tänker på dom fula gardinerna. Jag tänker på vad jag vill göra i sommar. Jag tänker på att jag borde byta lakan och städa mitt rum. Jag tänker på en robot, som tar upp telefonen och ringer dödsbud, sjukdomsdiagnoser och har långa samtal med människor i kris. Jag mår illa av tanken.
Du är inte min läkare, utan jag är din. För utan mig skulle du inte ha nåt jobb, då skulle du gå under. Då skulle du dö, i bästa fall skulle någon måla en tavla som minne av dig, och den skulle förhoppningsvis kunna bytas mot könet på din vita vägg."