inte ens ett dygn har gått på hultsfredsfestivalen innan vi får samtalet från göteborg om inbrott i lägenheten. där sitter vi, två bakfulla 17-åringar med bonnebränna, dåligt mobilbatteri och har precis fått reda på att vi förlorat det lilla vi äger av värde.
på mindre än en timme överväger jag säkert tusen gånger att hoppa på första bästa tåg och åka hem. jag går runt som i en dimma utan att kunna bestämma mig medans leriga festivalsvin badar i gytjan bredvid. promenerar ut från området för att ringa föräldrar, vara i fred och överlägga. vi sätter oss på en trottoarkant och lutar huvudena mot varandra. jag tror jag fäller en eller annan tår i ren frustration.
plötsligt dyker en kvinna upp med kamera i högsta hugg. hon säger att vi ser så fina och typiskt "festivaliga" ut där vi sitter. komplimang eller inte. hon får fota hur mycket hon vill, jag bryr mig inte om något annat än min egen fullproppade problemhjärna där jag sitter.
om hon bara kände till misären utöver festivalmisären tänker jag, medans kameran klickar på. ironin är ett faktum.
4 comments:
Blir alltid så spänd o glad när dina minnen dyker upp! haha Fina.
fint att höra, ska försöka minnas lite mer :)
har väntat på fler minnen!
åh va synd det va om oss då!
Post a Comment