minnen #20

han böjer sig fram för att försöka kyssa henne, och jag kan höra den bestämda tonen i hennes röst fastän jag bara ser läpparna röra sig.
hon ber honom åka hem till sin flickvän. inte för att hon nödvändigtvis vill sova ensam eller så, utan för att hon uppenbarligen har mer värdighet i kroppen än honom.
han tittar på henne som om han inte förstår, som om han aldrig blivit behandlad så tidigare. och hans blick spränger murar som är så uppenbara att mina kräkreflexer börjar kittlas. han har aldrig blivit behandlad på det viset förr, men oj vad han själv har behandat.
han har behandlat fram tusentals tårar, slag och hårda ord, för att sedan på något vis lyckas lappa ihop ett trasigt otryggt flickvänshjärta igen genom ursäker och mjuka smekningar.
jag kan se framför mig hur en ensam och orolig tjej väntar på honom i deras genemsamma säng. hur han genom sin behandling har gjort henne beroende av honom, förvandlat frånvaron av honom i sängen till ett tomt svart hål medans han är ute och roar sig.

och fastän jag inte ens vet hans namn så hatar jag honom.