Minnen #19

Det är några veckor sedan vi gjorde slut, han och jag. Livet rullar på ungefär som innan, bara lite gråare. Det är en helgkväll som alla andra och jag låter alkoholen leta sig genom min kropp, in i varje liten vrå. Ute i natten bli allt mycket enklare och roligare. Sedan går jag hem tillsammans med en kille som jag sedan tidigare tycker är både snygg och rolig. Hela vägen hem känns allt bra, vi pratar och skrattar om allt och inget. In genom lägenhetsdörren känns allt bra. In i sovrummet känns allt bra. Ner under täcket känns allt bra. Ja, inte förrän vi ligger nästan nakna bredvid varandra i sängen kommer jag på att jag är jag och att han är han. Inte han bredvid mig alltså, utan han som i HAN. Och jag inser att mitt hjärta befinner sig någon helt annan stans.

Som ett tecken från ovan piper telefonen till, och jag skämms över att jag inte kan hålla mig ifrån den trots den situationen jag försatt mig i. Trots att allting alldeles nyss kändes så självklart. Och jag skämms över att det är så uppenbart både för mig själv och den jag har bredvid mig att jag inte har gått vidare. När jag ser hans namn på displayen drar hela mitt hjärta ihop sig. Jag förbannar mig själv över att jag känner så starkt, och att lusten efter att ligga är så gott som tusen mil härifrån.

Sedan klär jag på mig kläderna igen, och innan jag drar fram tältsängen ur garderoben viskar jag att,

- Jag är kär i en annan. Jag sover i köket. Förlåt.