Idag var Ninas riktiga begravning. Det kändes så sjukt, men samtidigt var det en jättefin begravning. Jag minns knappt senaste gången jag kände så så sammanbiten. Kanske var det i bilen på väg till Mariannes begravning för två år sedan? Illamåendet satt verkligen som en klump i halsen och jag darrade. Jag ville inte träffa någon, men samtidigt visste jag att det var oundvikligt.
Ninas begravning blev precis som hon hade önskat, det vet jag. Mycket människor, fina tal och hennes favoritmusik. Jag satt som en stel pinne bredvid Kalle och Joel och höll mig i bänken för att inte gråta. Jag hatar att gråta bland människor, fastän det är fullt tillåtet vid tillfällen som detta.
När Queens "The show must go on" spelades tillsammans med ett bildspel på fina, vackra och underbara Nina kunde jag inte hålla mig längre. Mitt hjärta sprack som en ballong, och jag kunde inte slita min blick från tjejen som älskat livet så otroligt mycket. Nina såg så lycklig ut både på bilderna då hon fortfarande hade sitt långa mörka hår och på de där hon var kal om huvudet och blek.
Hon slutade aldrig kämpa. Aldrig.
Viktor höll ett tal om att man aldrig ska tveka om man får chansen att göra någonting som man vill göra. Han pratade om att hans syn på livet blivit så annorlunda efter åren tillsammans med Nina, och att han önskade att han själv någon gång skulle kunna känna sån ödmjukhet inför livet och ett sånt lugn som Nina fann i det sista.
Det var skönt att få krama om Viktor, och ännu skönare att få se honom le. Han förtjänar allt bra i världen efter det här, och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att han kommer finns meningen igen.
Det finns inga ord som räcker till för att beskriva hur orättvist livet är ibland.
No comments:
Post a Comment