minnen #35

jag har varit och hälsat på en kompis utanför stan och mörkret har lagt sig över göteborg när jag sätter mig på bussen för att åka hem. klockan är inte speciellt mycket, men tillräckligt för att gator och torg ska kännas öde. vid heden är det dags att kliva av för bussbyte men chauffören vill inte öppna dörren. du får gå av här framme, hör jag honom säga då jag plockar bort hörlurarna som har blockerat allt annat ljud. så jag för stegen mot främre dörren, men inte heller den öppnas. kan du vara snäll och öppna dörren, ber jag samtidigt som en känsla av obehag sprider sig i kroppen. mannen bakom ratten bara ler och tittar på mig. jag öppnar om du sätter dig här, säger han och slår handflatorna mot låren. en kall ilning far genom min kropp, men jag försöker att verka oberörd. utanför ser jag inte en människa och jag undrar vem som ska hjälpa mig härifrån om jag inte kan lösa det här på egen hand. kan du öppna dörren, ber jag igen, den här gången lite högre. inte utan en kram och en puss, svarar den skäggiga mannen som är gammal nog att vara min pappa. han tar ett stadigt grepp om min arm och paniken sköljer över mig, jag skriker. sedan passerar några av dom längsta sekunderna i hela mitt liv.

plötsligt ser jag en människa utanför, det är en kvinna som tittar åt vårt håll. jag tror inte att hon förstår vad som håller på att hända. hon kanske inte ens ser in i den mörka bussen, men det räcker för att jag ska få den hjälp jag behöver och dörrarna går upp.

i flera år efter det kliver jag av några hållplatser tidigare om jag misstänker att jag kommer bli sist kvar på bussen.