Det verkar som att många av er tyckte om inlägget med gamla minnen, så jag plockar upp ytterligare några i ett nytt inlägg.
Det vore väldigt roligt om ni också ville dela med er av ett minne ni bär med er varje dag. Det kan vara ledsamt eller glatt, gammalt eller ganska så nytt - spelar ingen roll bara det är speciellt för er så vill jag läsa om det. Skriv här i bloggen eller maila mig på evelina.hultqvist@gmail.com.
Och sen om det är okej så kanske jag kan få publicera ett inlägg med blandat kompott av era minnen?
länk
är törstig. smakar gammal öl och cigarettfimp i munnen men vill inte gå ur sängen och behöva nudda det kalla golvet. vill inte väcka det odjur som sover. ligger vaken länge och låter kylan krama mig innan jag känner mig stark nog att kliva ur sängen.
många kyssar har utdelats ikväll. men inte en enda till mig.
jag vaknar upp av att jag fryser så jag skakar. jag har inget täcke, det är vinter och balkongdörren står vidöppen. för en stund undrar jag om någonting hemskt har hänt här inatt, men slår ganska snart bort tanken. hör hans andetag på andra sidan rummet och förstår att han fortfarande finns kvar.
är törstig. smakar gammal öl och cigarettfimp i munnen men vill inte gå ur sängen och behöva nudda det kalla golvet. vill inte väcka det odjur som sover. ligger vaken länge och låter kylan krama mig innan jag känner mig stark nog att kliva ur sängen.
många kyssar har utdelats ikväll. men inte en enda till mig.
jag säger nej.
men han tror att jag menar ja.
men han tror att jag menar ja.
vi har bestämt att ses senare under kvällen. men eftersom mina planer ändrts i sista sekunden så blir jag kvar hemma. vi hörs på telefon några gånger, och för varje samtal hör jag hur alkoholen tar över honom mer och mer.
sent på natten ringer han igen. jag ligger i min säng och sover, har för längesedan gett upp hoppet om att ses. han berättar att han är på väg. på väg hem till mig alltså, att han ramlat, att folk har frågat om han behöver hjälp och tittar konstigt på honom. jag förstår att fyllan är mer påtaglig än han får den att framstå som på telefon.
orolig kliver jag upp ur sängen, drar på mig det första jag finner i klädväg och går ut i vinterkylan för att möta.
när jag ser honom förstår jag varför folk reagerat. blodet rinner i hela ansiktet och han ser sent ut sagt för jävlig ut. han vinkar glatt, ovetande om sin egen uppenbarelse och jag kan inte låta bli att le fastän ja är arg. jag leder honom hem, placerar honom på toaletten och börjar torka bort blod och tvätta sår. i mitt inre tackar jag fyllan för bedövningsmedel.
sent på natten ringer han igen. jag ligger i min säng och sover, har för längesedan gett upp hoppet om att ses. han berättar att han är på väg. på väg hem till mig alltså, att han ramlat, att folk har frågat om han behöver hjälp och tittar konstigt på honom. jag förstår att fyllan är mer påtaglig än han får den att framstå som på telefon.
orolig kliver jag upp ur sängen, drar på mig det första jag finner i klädväg och går ut i vinterkylan för att möta.
när jag ser honom förstår jag varför folk reagerat. blodet rinner i hela ansiktet och han ser sent ut sagt för jävlig ut. han vinkar glatt, ovetande om sin egen uppenbarelse och jag kan inte låta bli att le fastän ja är arg. jag leder honom hem, placerar honom på toaletten och börjar torka bort blod och tvätta sår. i mitt inre tackar jag fyllan för bedövningsmedel.
jag försöker ringa 112 så jävla många gånger. den fasta telefonen i den lilla stugan har för låga battrier. mobiltelefonen bara brusar. grannen är för långt bort och framför mig håller någon jag älskar på att dö.
jag skall vara ensam hemma för första gången. min mamma och tvillingsyster skall åka på utvecklingssamtal i skolan några kvarter bort, och jag har försäkrat mamma flera gånger om att jag klarar mig. jag är en stor flicka nu. hon behöver inte vara orolig.
det är varm försommar och solen står högt på himelen utanför, jag kramar dom hejdå, ler självsäkert och mamma försäkrar mig om att dom snart är tillbaka.
i samma stund som dörren slår igen bakom dom får jag en konstig känsla i kroppen, men jag försöker avfärda den. inte vara löjlig. men när jag hör bilen starta där ute vid garaget får jag mer eller mindre panik. springer ut genom altandörren, den närmaste vägen för att hinna till bilen men det enda jag hinner till är att se hur dom svänger ut på gatan och försvinner bort. jag skriker och springer efter, vill att mamma ska stanna men hon varken hör eller ser mig och fortsätter trampa på gasen.
jag vågar inte gå tillbaka in i huset. jag vågar inte ens gå tillbaka in på tomten efter att dom åkt.
den närmaste timmen spenderar jag uppe i en lyktstolpe det fungerar som en trygg utkiksplats, där uppe kan ingen få tag i mig.
när mamma kommer tillbaka en halvtimme senare är det fortfarande ljus sommardag, och enda skillnaden från innan dom åkte är att jag insett hur feg jag är, samt att jag har väldigt ont i rumpan.
det är varm försommar och solen står högt på himelen utanför, jag kramar dom hejdå, ler självsäkert och mamma försäkrar mig om att dom snart är tillbaka.
i samma stund som dörren slår igen bakom dom får jag en konstig känsla i kroppen, men jag försöker avfärda den. inte vara löjlig. men när jag hör bilen starta där ute vid garaget får jag mer eller mindre panik. springer ut genom altandörren, den närmaste vägen för att hinna till bilen men det enda jag hinner till är att se hur dom svänger ut på gatan och försvinner bort. jag skriker och springer efter, vill att mamma ska stanna men hon varken hör eller ser mig och fortsätter trampa på gasen.
jag vågar inte gå tillbaka in i huset. jag vågar inte ens gå tillbaka in på tomten efter att dom åkt.
den närmaste timmen spenderar jag uppe i en lyktstolpe det fungerar som en trygg utkiksplats, där uppe kan ingen få tag i mig.
när mamma kommer tillbaka en halvtimme senare är det fortfarande ljus sommardag, och enda skillnaden från innan dom åkte är att jag insett hur feg jag är, samt att jag har väldigt ont i rumpan.
för tio minuter sedan fick jag samtalet som sa att han var död. eller sa är en underdrift, rösten på andra sidan luren bara skrek det. om och om igen. först skrattade jag och svarade att man inte får skoja om sånna saker, men när rösten i andra änden skar sig och gick upp i någon konstig falsett förstod jag att det var på riktigt. som en iskall blixt träffade sanningen mig i bröstet och spred sig ut i varje lem och jag blev iskall. på några sekunder hade min roliga utekväll med vännerna förvandlats till en mardröm.
sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men jag lyckades hämta ut min jacka utan att någon såg mig och frågade om jag skulle gå hem. sedan sprang jag därifrån. sprang för att slippa se dom andra. sprang för att slippa berätta. sprang för att jag kanske trodde att jag skulle kunna springa ifrån det som nyss utspelat sig på en annan plats i stan, men när jag stannade visade mobilen flera missade samtal från mina vänner som antagligen var oroliga och undrade vart jag tait vägen. då förstod jag att det var på riktigt och att man inte kan fly från verkligheten.
sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men jag lyckades hämta ut min jacka utan att någon såg mig och frågade om jag skulle gå hem. sedan sprang jag därifrån. sprang för att slippa se dom andra. sprang för att slippa berätta. sprang för att jag kanske trodde att jag skulle kunna springa ifrån det som nyss utspelat sig på en annan plats i stan, men när jag stannade visade mobilen flera missade samtal från mina vänner som antagligen var oroliga och undrade vart jag tait vägen. då förstod jag att det var på riktigt och att man inte kan fly från verkligheten.
jag sitter på spårvagnen. det är mitt i natten och jag är på väg åt helt fel håll genom stan.
utan någon förvaning, inte ens ett konstigt blink med ögat eller ett varnande ord har han på något konstigt vis sagt upp sin kärlek. mitt i en halvdrucken öl på en uteservering låter han bomben explodera i mitt ansikte.
det tar någon sekund. kanske två innan jag tagit in orden och vänt mig om för att gå. mina steg känns snabba, starka och målmedvetna. bakom mig hör jag han ropa mitt namn, men jag vänder mig inte om.
känslan är ny för mig. har aldrig varit med om något liknande tidigare.
känner mig inte ledsen. inte arg. inte rädd. jag känner ingenting, utan fortsätter bara att åka.
någon sätter sig bredvid mig och frågar om vi ska knulla.
jag avböjer vänligt men bestämt.
utan någon förvaning, inte ens ett konstigt blink med ögat eller ett varnande ord har han på något konstigt vis sagt upp sin kärlek. mitt i en halvdrucken öl på en uteservering låter han bomben explodera i mitt ansikte.
det tar någon sekund. kanske två innan jag tagit in orden och vänt mig om för att gå. mina steg känns snabba, starka och målmedvetna. bakom mig hör jag han ropa mitt namn, men jag vänder mig inte om.
känslan är ny för mig. har aldrig varit med om något liknande tidigare.
känner mig inte ledsen. inte arg. inte rädd. jag känner ingenting, utan fortsätter bara att åka.
någon sätter sig bredvid mig och frågar om vi ska knulla.
jag avböjer vänligt men bestämt.
jag går i sexan och är upp över öronen kär i en kille i min klass, och vi är ihop sen några veckor tillbaka. en dag ska klassen på studiebesök i göteborgs tunnlar. vi har fått hem lappar om att klä oss i oömma kläder. jag följer order och den morgonen klär jag på mig mina kära hängslebyxor. ett plagg jag inte vågat ha på mig i skolan ännu eftersom det känns lite töntigt, men självförtroendet är på topp så jag vågar. den morgonen får jag ingen kram av min kille. innan vi ens hunnit bort till busshållplatsen som ligger ett par minuters gång från skolan tar min killes bästis mig åt sidan, han hälsar att min kille gör slut.
osäkerheten återvände och jag använde aldrig mer mina älskade byxor.
5 comments:
Hej, jag har inget minne att dela med mig av. Men! Jag har hittat ett par skor som jag tror att du skulle vilja ha till våren, och som passar väldigt bra till din blommiga väska. Hoppas du gillar't :)
HÄR:
http://mocoloco.com/fresh2/2011/07/07/dr-martens-mens-footwear-springsummer-2012.php
Jag hade mått dåligt ett tag. Det brukar bli så varje vår,
att värmen och ljuset kryper in i mig alldeles för fort och det är som ett ständigt illamående i min kropp.
Helst av allt skulle jag vilja gömma mig under ett täcke i ett svalt rum tills kroppen har anpassat sig.
Han som jag kallat älskling i ett halvårs tid, märker på mig att något är fel.
Jag är frånvarande, svarar inte på tilltal direkt och jag är alltid trött.
Till slut fräser han åt mig, skriker och frågar vad som är fel.
Jag svarar: "Jag börjar bli vårdeprimerad." Sedan försöker jag förklara, men han vägrar förstå, och säger tillslut:
"Snälla, jag orkar inte med att du blir deprimerad. Jag har så mycket i skolan att oroa mig för."
åh, det är så inspirerande. får en att vilja skriva massa massa massa.
Du skriver så underbart fint!
Stakaste minnet, dagen då min favvolåt med Depeche Mode spelades på radion i bilen när jag var påväg till akuten. Något var bara fel, fel, jättefel med mig men i all röra av känslor och smärta kunde jag sjunga lite, le och fokusera på något annat. Det var startskottet på en mycket lång resa.
Post a Comment