Ni har inte varit speciellt flitiga när det gäller att dela med sig av gamla minnen, det tycker jag verkligen att det ska bli ändring på med tanke på hur många av mina som jag delade med er!
Kom igen nu, jag vill också ha hemsk, fin, sorglig, spännande och rolig läsning!
Och till er som mailat minnen till mig, tack vad fint ni skriver!
15 comments:
Vi satt vid vattnet och grävde ner fötterna
i sanden. Vi delade på en flaska vin
och två öl. Det skulle snart bli mörkt och
då skulle vi springa ner i vattnet och bada ut
sommaren. Snart åkte du tillbaka och
hösten skulle vara ett faktum. Men
det finaste med dig är att vi alltid
lever i nuet.
Du är min finaste vän.
Det var ingen speciell dag. Jag och
N hade varit och tittat på Lykke Li
på Vega. Jag hade kommit förbi ditt jobb
innan jag åkte iväg.
Ändå så reagerade du som du gjorde
när jag kom hem.
Det var inte så sent, och jag kom
hem glad och trött. Jag sa hej och gick
och la mig, och nästan med en
gång kom du efter. Kröp upp bakom
mig och la armarna om mig. Du kramade
mig hårt hårt och berättade hur mycket
du hade saknat mig. Det var enda
gången jag kan komma ihåg som du
spontant visade att jag betöd något.
Efter det vände det.
Tre månader senare flyttade jag.
Det var nionde klass och press press press av tusen olika läxor innan julen. Jag fick ett panikanfall på SO:n, sista lektionen för dagen, över att jag inte skulle klara av allting, och världens största mes till lärare gjorde inget annat än att klappa mig på axeln och säga att han faktiskt inte visste att vi hade den där teknikrapporten att skriva. Utomhus halkade jag i lera och skitade ner min väska, mina favoritbyxor och mina enda skor. Efter en tvåkilometers promenad hem med gråten i halsen skrev hon som jag hade kallat min vän att "jag hoppas innerligt att du inte fick tag på någon Kent-biljett, för vi tänker inte gå med dig. Du får hitta någon annan att klänga på". Sedan försvann alla, en efter en. Det var nionde klass och i hela detta avlånga land hade jag fyra vänner kvar. "Vilken jävla lögn att det ska vara en bästa tid."
Okejokej! Här är ett minne:
Vi är 18 år och bra kompisar, men ikväll har du sagt att du gillar mej mer än så. Vi åker sista nattbussen hem till dej efter att ha hånglat vid hållplatsen i Brunnsparken. Jag är vegan. Du säger att du skulle kunna göra vad som helst för mej, utom att sluta äta ost. Eller sluta röka.
När jag var yngre älskade jag bl a Bamse, Knasen, Acke och Modesty Blaise. Vi hade alltid dem på landet. Inne på toaletten och högar med dem under våningsängarna i de små rummen, vägg till vägg, täckta blommiga 70´tals tapeter. Där låg de blandat med Modesty Blaise, Fantomen, säkert X-Men och andra underliga gamla serietidningar från förr som mina farbröder hade samlat på. När jag hade läst ut mina böcker eller tröttnat på att stirra in i tapeterna som jag var helt övertygad om hade ett dolt budskap under mönstret då brukade jag rota fram gamla tidningar där underifrån, tända sänglampan och krypa ihop med en yllefilt. Insupa dofterna från det gamla huset, sängkläderna och läsa de gulnade serietidningarna från under sängen.
Och jag har kommit till slutsatsen att jag tycker om honom, vare sig jag vill det eller inte, han är han och han är den enda jag tänker på när de spelar daddy cool på Spotify.
Det var morgon, annandag jul och jag hade precis gjort en god frukost och satt mig till rätta i fåtöljen framför teven. Nyheter. Naturkatastrof. Tsunami. Mamma stannar till i förbifarten och ber mig med skarp röst att inte byta kanal. Jag suckar, jag vill inte kolla på nyheter, men allvaret i reporterns röst får mig ändå att lyssna. Mamma blir tyst, går ut i köket och tar upp telefonen. Jag lyssnar på samtalet från där jag sitter. "Herregud, vart var de åkte nu igen? Visst var det Thailand? Vet du vart i Thailand?" Jag visste inte ens att de hade åkt. Dagarna som följde var kaos. Långt senare kom den ena identifieringen efter den andra. Alla hade dött.
Vi har pratat i en timme, det är det som är meningen när man träffar beteendeterapeuter. Vi har pratat om mig. Hon säger att jag skulle kunna ha nytta av hästunderstödd terapi och jag minns vad hon sade sist hon pratade om det: "Man ser på tjejer som sätter sig på hästar om de blivit utsatta för sexuella övergrepp. För de stänger av från midjan och neråt".
Jag upptäcker att jag stryker mig själv över magen när jag tänker "Jag kommer aldrig få veta". Sedan reser jag mig, går genom en lång korridor och kommer ut på andra sidan.
jag ska maila.
på långt håll kan jag höra musik
jag ligger med min kropp under ditt
täcke men täckets värme är
ingenting i jämförelse med din
jag försöker fånga några utav dina
andetag i min hand
ibland lyckas jag ibland inte
med dig är jag aldrig mörkrädd
Av en ren slump träffade jag honom. Nästan två meter lång med det finaste blonda håret och blå ögon att dö för. Det tog lång tid innan jag insåg att han verkligen tyckte om mig, att någon som honom kunde tycka om någon som mig.
Jag förstod aldrig heller hur han kunde vara så snäll. Så snäll hade ingen varit mot mig, någonsin.
Nu har vi varit kära i tre år.
Jag var tio år, kvällen innan hade mamma ramlat i duschen och fått åka till sjukhuset och sy. Jag berättade detta till min dåvarande bästa kompis med min ledsnaste röst och hon sa "åh jaha, jag har sovit jättegott och igår åt vi godis och chips i soffan" Det var första gången jag tänkte att någon var en idiot.
En del av en text jag skrev när den viktigaste och vackraste personen i mitt liv balanserade på gränserna. Min älskade pappa.
"Jag skulle kunna försöka berätta om den där tiden som var så lång. Jag skulle kunna försöka berätta om den, men det går inte. Jag kan inte förklara hur lång en dag är när man lever i tron att den man älskar mest av allt på hela jorden kanske inte har någon tid kvar att leva.
En hel istid hann passera; en sekund var ett år.
Lika kylande kallt. Lika evighetslångt.
Det var den skarpa lukten av desinfektion och sjukdom. Skosulornas gnisslande mot golvet, sjuksköterskornas vita kläder och läkarnas stela rockar. De svala lakanen, maskinerna, nålarna, det rostfria stålet, blodet. Det röda, röda sammetsblodet och dina spruckna blodkärl. I rummet intill var det någon som skrek, men inne hos dig var det helt tyst. Där hördes bara dina andetag.
En hel istid som passerade. Ja, det var ungefär så det kändes. Men egentligen inte alls. Egentligen så otroligt mycket mer.".
jag minns min första pojkvän, det är en sommardag vi sitter i parken och han viskar i mitt öra att jag är vacker och jag minns första gången vi vågade hålla varandra i handen och första gången jag pussade honom på munnen.
det hemskaste minnet jag har är när vi åkte till sundsvall i augusti för att vår hund var jättesjuk, vi trodde hon skulle kunna opereras och hade fel på livmodern, men så när vi kom dit hade hon cancer så det enda vi kunde göra var att ta bort henne, för hennes eget bästa, det var den värsta resan jag gjort någonsin i mitt liv. jag bara grät och grät och grät när mina föräldrar var inne på djursjukhuset medan hon försvann in i himlen, den dagen kommer jag aldrig glömma då zoya var den finaste hunden jag någonsin haft.
Jag hade ofta hjärtklappning och mina händer darrade så kaffet skvätte ut på golvet. De övertalade mig till att ringa en läkare, jag var vegetarian men hade aldrig kollat mina värden så tänkte att det kunde vara bra. Efter fem minuter sa min läkare, ingenting är fel på dig. Du är bara kär. Jag knäppte jackan och gick ut i höstluften och där föll allt. Du frågade hur det hade gått, jag hörde min röst säga, han sa att jag är kär. i dig.
Post a Comment