om döden var en blomma

inatt drömde jag att min tvilling dog. att hon var en vacker blomma som vissnade precis framför ögonen på mig. det var så döden såg ut.
i drömmen reste vi ihop, hela familjen. vi reste mot ett ställe där hon skulle tas ifrån oss. i drömmen var döden något annorlunda, alla visste, och alla verkade ha förlikat sig med tanken på att det var hennes tur. alla förutom jag.
vi reste mot en plats där inte bara min syster skulle försvinna, utan också en stor del av mig. jag grät så otroligt mycket att gråten inte ens var gråt lägre, utan mer tysta rop på hjälp från en kropp som var tom på tårar och fylld av så mycket smärta att inget räckte till. ingen verkade förstå mig, varför jag inte kunde acceptera det som skulle hända.

så kom vi fram.
och hon förvändlades till en blomma, en sån där som ser ut som om den har ett hjärta till ansikte. och precis när jag skulle säga något till henne, vad som helst, något roligt, något speciellt, bara några sista ord så var det försent. den vackra blomman som var min syster var plötsligt en brunsvart smal stjälk som föll ihop i en livlös hög. jag hann inte.

sedan grät jag så sjukt mycket och det gjorde så ont att smärtan inom mig väckte mig ur min dröm.