jag stressar inombords med tankar om livet och vad jag ska göra med det. när ska jag bestämma mig för vem jag är och vad jag vill? eller kommer jag alltid att vara så här? oviss om vad som är rätt för mig.
jag skriver listor och det känns lite bättre. men det är jobbigt när oron som finns inuti blir för stor. när man räknar minuter, timmar, dagar då man inte tar ett enda steg framåt i livet.
jag säger inte att jag är olycklig nu. nej, tvärtom jag har saker i livet som jag värderar mycket högre än framgång, kärlek till exempel. men bara för att hjärtat är tillfreds behöver inte det betyda att min hjärna och mitt sinne är det.
vad vill jag göra? vad vill jag bli när jag blir stor? varför är inte jag en av dom som bara vet?
11 comments:
men min lilla, lilla älskling.
asså, fine jag fattar vad du menar. verkligen! vad fan gör JAG? fstar och sköjjar loss i berlin? hur länge pallar jag det, och vad leder det till? ett festberoende? eller _vad_?
jag ser det så här; vi lever livet. vi _gör_ saker. vi är den nya generationen. vi är överlevare. vi är kreativa. vi har kärlek. vänner. livt.
räcker inte det?
(får jag kramar dig nästa helg? kommer till gbg 5-8:e feb!wie! puss i nacken)
Jag ställer samma frågor, och jag fyller 30 om en dryg månad.
Känner igen mig i det du skriver - att man lugnar sig med listor men ändå stressar över vem man är och vart man är på väg. Tror det var enklare förr, när man inte hade så många valmöjligheter. Enklare, men inte nödvändigtvis bättre. (Eller så angstade folk bara över andra saker då.)
jag tror också på det, att det är fan inte lättare bara för att man har massa valmöjligheter. bara svårare. man har så mycket att välja mellan, att det blir helt abstrakt.
fan vad jag känner igen "vad är det menat att jag ska göra"-grejen
Du är fantastiskt fin, en bra människa och du tar jättefina bilder. Oavsett om du kommer in på fotohögskolan eller inte. Jag tröstar mig med att om jag inte kommer in på konsthögskolan, ja då får jag väl knega och ha en ateljé och jobba på som vanligt (det skulle jag ju ändå haft Efter konsthögskolan)Ibland tänker jag att i en tid när allt räknas i pengar, status och hur hög utbildning man har- är det coolare att vara autodidakt.
Jag ska inte låta som en viktigpetter. Jag har precis samma ångest som du, och hjärnan slutar aldrig jobba. Jag andas aldeles för snabbt jämt utan att jag ens märker det (notering från pojkvän) och alla mina muskler är stel som pinnar, det är 'vakenmode' för mig. Min strategi är att om jag inte kan tvinga hjärnan att ge sig, då får jag tvinga kroppen att ge sig. Så jag tränar, fast bara sånt jag tycker är kul. Som att dansa. Och jag ser ut som en pajas och följer inte med i hälften av stegkombinationerna, jag har inga häftiga träningskläder och jag ser inte sådär sportig ut som alla andra på gymmet, men jag har i alla fall roligt. Så jag kan bjuda på det..
puss
Gillar din blogg mycket mycket! öppen,. men bilderna nice som fan!
uuuh. det eviga 20+ dilemmat. jag och min polare sa igår att det är fan värst att vara 24, 25 år. ångesten är totalt. nu ska man bestämma sig. så mycket man vill göra men så lite tid.
Jag pluggade på högskolan i 3,5 år utan att veta vad jag vill göra. Jag har jobbat på en stormarknad i 2 år utan att veta vad jag vill göra. I september förra året, medan jag fortfarande var 24, hittade jag en undersköterskeutbildning med inriktning mot missbruk och kriminalvård. Det var som en blixt. Nu vet jag vad jag vill göra och tar aktiva steg bort från handels och fram mot vården.
På vägen har jag stressat mig till panikångest. Det kommer till dig förr eller senare. Under tiden kommer du att göra saker du tycker är roligt. Det är lugnt :)
Satan. Det träffade så rätt, detta inlägg. Du satte ord på mina tankar. Jag känner precis som du.
det är så skönt att läsa igenom era kommentarer. både att veta att man inte är ensam om sin ångest och dessutom höra ett och annat peppande ord betyder väldigt mycket i ett sånt här läge! :)
Wow! Tror du just satte ord på nånting jag känt i ett och ett halvt år. Nu börjar allvaret känslan, nu är det dags att bestämma sig grejjen tar över tankarna och man blir lam istället. Känner att det finns en inneboende press på folk i vår ålder att prestera, och prestera bra, att man inte får prata om när det faktiskt faller samman, eller när man omvärderar sin situation och frågar sig är det här det jag verkligen vill och har inget entydigt svar.
Men jag tror på att allt ordnar sig, att pusselbitar och insikter kommer, det gäller bara att fortsätta göra, testa sig fram. Det tror jag på.
Post a Comment