minnen #31

jag går i andra klass och har rymt från skolan. springer på cykelbanan påväg hem till mamma och pappa. jag vet att mina fröknar kommer bli jätteoroliga och arga, men det bryr jag mig inte om.
när jag kommer fram är dörren låst, och ingen är hemma. jag sätter mig på stentrappan utanför och väntar. blundar och vänder ansiktet mot solen, låter dom första varma vårsolstrålarna värma mig. njuter inte, försöker bara stänga av. jag behöver ingen speciell sysselsättning för att kunna vänta i timmar. min hjärna håller mig mer än sysselsatt. och det är inte ett barns livliga, fantasifulla dagdrömmar. utan det är en inre kamp där min logiska del av hjärnan försöker förklara för mig att livet är detta, medans den andra delen bara vill dö, förintas, krypa ner under täcket med mammas hand över min kind och aldrig mer kliva upp igen.

jag är inte ens åtta år fyllda och jag önskar att jag var någon annan.