Världens konstigaste kväll

Det känns så konstigt att sommaren ska komma nu liksom. Kunde den inte gjort det för längesedan istället för att komma och fucka upp allting nu!?
Vaknade upp hos Daniel idag, hörde fågelsång och barnskrik utanför fönstret. JAG VILL OCKSÅ BO I STAN! Jag är lite avundsjuk. Fatta att vi hade världens finaste lägenhet bara en gata bortanför den han har nu. Det var två år sedan, och jag är nu tillbaka i förorten, i familjehemmet. Har gått tillbaka i utvecklingen.
Anledningen till att jag vaknade upp hos Daniel var nog för att jag fick otippat psykbryt igår. Det var en sån himla sjuk kväll alltså. Allting började ju med Jespers minnesstund. Det var så overkligt. Jag som hade hoppats på att kanske skulle börja förstå vad som faktiskt har hänt. Istället stod jag typ helt ensam och bara glodde på alla ledsna ansikten och tänkte, "varför gråter ni? vad gör vi här? vad är det som har hänt egentligen? vi bara inbelar oss." Man väntade liksom på att Jesper skulle stega in på Nef, och fråga varför alla såg så deppiga ut. Men det gjorde han aldrig.

Well. på nåt konstigt sätt så blev jag och Ghazal som sista som var kvar, och fick den konstiga uppgiften att plocka undan alla ljus, blommor och foton. Jag kände mig helt plötsligt jättebra till mods och Ghazal log och snackade om så mycket härliga minnen som hon hade av Jesper. Min tanke om att inte sätta min fot inne på Elvira var plötsligt som bortblåst, och jag kände att det är väl självklart att jag ska gå dit! Så efter sjukt trevligt mat och ölhäng så var man plötsligt där, och allting kändes bara så jävla konstigt. Samtidigt som jag var glad och i värsta bra sällskapet så kröp nån jobbig känsla över mig, och den var omöjlig att skaka av. Sedan spelades fel låt, någon sa fel grej, och gråten kom typ som en äcklig spya! JAG HATAR ATT GRÅTA! JAG HATAR VERKLIGEN ATT GRÅTA, OCH JAG KUNDE INTE HINDRA DET! Dessutom känner man att det finns andra som man ska trösta, inte fan ska man vara den som blir tröstad. Vad ger mig rätten liksom?

Jag blev typ rädd för mig själv när jag inte kunde hålla mig. Därför bestämde jag mig för att fort som fasen måste ta mig till någon som känner mig tillräckligt väl för att jag ska slippa känna mig emo, och eventuellt göra bort mig.
Daniel, han är min bästa vän. Det finns typ inga ord som riktigt kan beskriva våran relation, för den har verkligen varit allt och lite till. Vi känner verkligen varandra så himla väl. Jag älskar honom, och det var ungefär det jag ville säga.

3 comments:

Anonymous said...

http://www.discobelle.net/ har skrivit om honom. Jag beklagar verkligen. Jag personligen har bara hört hans musik. Grymt talangfull.

Anonymous said...

Ett bra tecken är att du kan gråta. Det är helande och bra för själen att kunna gråta ut smärta.
Jag vet inte vad som har hänt med denna Jesper, men jag förlorade också en vän den här sommaren. Hon begick självmord och det finns så jävla många frågor man aldrig kommer få svar på.

evelina hultqvist said...

anonym 1: jo, jag vet det och jag orkar inte ha en utläggning om hur fint det är och hur stolt man blir samtidigt som det helt enkelt är förjävligt. han var grym helt enkelt.