Den där tunneln

Idag är det nästan kyligt ute, jag fryser om fötterna. Alltid om fötterna. Folk har fortfarande bara ben, går fortfarande i tofflor eller sandaler, äter fortfarande glass. Det är inte sommar längre, fatta! Det är vår. Idag är jag mest bitter, jag går i varma skor, och bär halsduk. Jag ångrar att jag inte packat ner vantarna i väskan.
Men jag äter glass, följer med den strömmen. Ler som ett fån mot killen som säljer när jag säger vad jag vill ha för smaker. Mina läppar är rosa, jag blinkar mot människor jag ser, ger komplimanger och pratar om kärlek med mina vänner som om jag visste allt om sånt. Tips och råd är vad jag är bra på, ger mig aldrig in i leken själv, för den tål jag inte.
Sedan åker jag buss hem, jag åker ut mot landet. Jag tittar på solnedgången och försöker måla upp bilder av en perfekt tillvaro, ett film-manus. Vad dom flesta av mina vänner inte vet är att jag i perioder dagdrömmer mer än vad jag är närvarandre. Jag promenerar hem ensam, hittar någonting som jag vill fota, men jag har slutat ta med mig kameran så jag går vidare.
När jag kommer hem ställer jag mig framför spegeln också tänker jag att jag ändå är ganska söt, att fotografier och sånt ljuger och att spegelbilden talar mer sanning. Sedan tittar jag på tv, låter alla tankar om vad jag borde göra ligga kvar och jävlas någon stans i bakhuvudet. Sedan duschar jag, klär på mig en tjock tröja, mjukisbyxor, raggsockar och ändå fryser jag om fötterna.
Det är någonting med den här kylan som inte känns bra inuti mig även fast jag ligger fullt påklädd i sängen på kvällarna. Jag har svårt att lägga saker bakom mig, och ännu svårare att skiljas från dom jag tycker om. När jag var liten så fick jag ofta panik när pappa hade släppt av mig på skolgården och jag såg hans bil rulla därifrån. Jag sprang och skrek allt vad jag kunde för att han skulle se mig och stanna , lyfta upp mig och ta med mig hem igen.
Nu för tiden har jag slutat springa och skrika, men ibland får jag sån där tyst panik när jag tänker på allt jag måste släppa för att kunna se framåt och få det där livet som jag dagdrömmer om.