Don't have any shame to write

Jag tar mig hem ensam och det är natt. Jag går, springer, springer och går. Jag andas ut, och och jag andas in. Jag tänker på mitt heartbreaktown och tappar allt jag har. Jag är förvirrad, men lycklig. Jag är ung, men känner inte att världen ligger framför mina fötter. VARFÖR? Jag drömmer fortfarande konstiga drömmar, men det är ganska mycker mer okej än att vakna och vara helt blank. Jag kunde varit ett papper som ingen ville klottra på. Hur kul är det? Ibland känner jag mig tom, ganska ofta faktiskt. Som ett svart hål, och jag vet att du aldrig kommer att fylla det igen. Jag vet att jag kommer vakna morgon, efter morgon utan att få titta på någonting som skulle kunna vara du.

Sedan frågade du mig när du skulle dö, och jag svarade aldrig.