Inatt drömde jag om att jag läste i Ninas dagbok. Hon hade skrivit om sin egen begravning, hur hon kände inför alla som var där. Hon var lite förvånad, men glad över att så många människor hade kommit. Hon hade beskrivit hur hon kände sig lycklig och fridfull. Men samtidigt som drömmen var så himla fin var den också som någon slags mardröm. Nina hade gått runt, runt bland alla människor som var där, hon hade sett och uppskattat alla, men en person hade hon inte ens lagt märke till, och det var jag.
Imorgon är den riktiga begravningen, och jag är egentligen inte förvånad övet att jag drömmer sånna här drömmar. Jag fasar inför morgondagen, men vet att jag kommer ångra mig från djupet av mitt hjärta om jag inte går. Räcker det att sitta längst bak i sin ensamhet? Hoppas det.
Fan, jag vet inte vad jag ska skriva.
NinaNinaNina, det är allt som snurrar i mitt huvud just nu.
Vissa saker kommer man aldrig att förstå, det här är en sådan sak.
No comments:
Post a Comment