Du, du du! Det är du hela tiden, hela tiden, och jag förstår inte vad fan som händer ibland! Jag förstår verkligen inte. Ändå rycker vi på axlarna, skrattar åt det, och fortsättet att drömma drömmar om att vi dör. Vi går vidare, för att stanna upp när man minst anar det, överraska, bli överraskade och sedan glömma.
Jag är inte tagen av situation, inte förvånad, inte förälskad eller någonting annat heller för den delen. Jag bara är.
Mitt huvud dunkar, känns som att jag är bakfull. Men det vägrar jag gå med på. Slutade dricka runt tolv igår, och har sovit i nästan tio timmar! Min blandning var dock inte den bästa. Körde spriten som "aptitretare", vitt vin, rött vin och sist men inte minst toppade jag med lite öl. Mumma.
Jag vaknar upp utan att veta vad klockan är. Känner igen rummet, känner igen dofterna. Jag känner mig naken, fastän jag är påklädd. Jag känner mig rädd, fastän jag vet att jag är trygg.
Jag vaknar upp utan att veta vad klockan är. Jag ångrar mig, jag ångrar mig igen. Fram och tillbaka kastar jag tankarna för att hitta svaret på en fråga jag inte ens har ställt. Du tittar på mig, hela tiden tittar du, och jag låtsas som att jag sovit hela tiden.
Jag vandrar längsmed din backe, det är kolsvart och jag vet att om du såg mig nu så skulle du fråga varför jag är arg.
- Jag är inte arg, skulle jag svara. Jag är ingenting.
No comments:
Post a Comment