I perioder är ni ett ganska stort gäng som är inne och kikar på den här bloggen och i perioder inte lika många. Beror troligtvis på mina dippar när det gäller att uppdatera men jag tror det kallas för livet. Ibland finns känslan där. Ibland inte.
Jag skulle vilja tacka alla som reagerat på det här inlägget med kommentarer, mejl, sms och ord. Om ni bara visste hur mycket det betyder för att känna att jag kanske gjorde rätt som lämnade ut mig själv (och honom) på det sättet. Jag har varit livrädd för vad responsen skulle bli och hur jag skulle klara av den men i nuläget känner jag mig starkare än innan. Det är fruktansvärt att en är långt ifrån ensam om upplevelser som denna men förhoppningsvis är det ett litet steg på vägen att i alla fall våga prata om det. Tillsammans kan vi förändra, det är jag övertygad om.
Tack.
1 comment:
<3 så jävla starkt, modigt och viktigt gjort. Betyder så jävla mycket för så många som varit med om samma sak, men som i vissa (allt för många) fall inte vågat berätta om det för någon, inte ens vågat erkänna det för sig själv. Backar och stöttar dig hela vägen, slutar aldrig. Vi är så sjukt många som står bakom dig Evelina. KÄRLEK!
Post a Comment