ändå finns den här känslan i mitt bröst, som ett tryckande orosmoln av en ospecificerad känsla, som en klump av tårar och trassel. jag sjunker mot bottens medan jag försöker få upp alla knutar.
självkänsla. det är ett ord jag slagit upp. ett ord jag vet vad det betyder och förstår att jag borde ha. ändå gapar den delen tom inuti mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att lyckas fylla tomrummet. jag vill inget hellre än att sluta ramla ner i dom här svarta hålen. jag vill tro på det jag gör och den jag är, men det är lätt att tänka och svårt att göra.
men jag fortsätter jag att vara rädd för så mycket. kastar bort mitt liv på tankar om hur saker och ting kunde vara. och vad jag borde göra, säga, tänka.
jag är orättvis. och inte bara mot mig själv.
6 comments:
Det du upplever är det många som känner igen. "Jaget" börjar formas tidigt i livet, självkänslan som först är på topp, mals sedan ner av omgivningen; alla krav och måsten...
Du verkar vara en kreativ människa, var dig själv,(du räcker till!)
Jag är betydligt äldre, men kan ibland fortfarande känna det där "hålet" i magen...Se kroppen som ett litet universum, där finns "svarta hål", men också mycket annat!
du borde kursivera "borde" istället! Du borde ingenting, gör det som känns värdefullt för dig istället!
du skriver precis som jag känner, det är jobbigt att inte räcka till och inte kunna identifiera den där känslan..Men en vacker dag kanske!
I better write in english since I'm not swedish and google translator makes some mistakes. :|
My life is far from perfect and we all have feelings of not belonging here (whatever or wherever that is). I read an older post from you that you asked people to write about something about their life or their dreams and wishes. I'm sharing one of my deepest angsts. Since my 20's I have the uncontrolable anxiety and hunger to know if life is just this. I'm an agnostic atheist that was raised catholic, but sometimes I get so mad because of all the terrible things I see, read and hear, I think to myself "I have to know if God exists, I have to find if after all the sh*t most people face, there's a glimple of hope". I dread that day because I already know the answer...
Förstår dig precis. Tänker dom där tankarna varje dag.
Försöker tänka att en dag kommer man komma överens med sig själv och det här. En riktigt utmaning men samtidigt utvecklande. Jag känner dig inte personligen, men jag vill bara säga att du inspirerar, varje dag. På många fina sätt. Fortsätt bara vara du så kommer alla pusselbitar tillslut falla på plats.
Kram.
Du sätter ord på mina tankar.
Post a Comment