En samling av era minnen

Först vill jag börja med att säga tack. Tack för att ni delat med er av era på olika vis starkaste minnen, det betyder väldigt mycket. Några av er har fått mig att skratta, andra har fått klumpen i bröstet att kännas extra tung.

Att få kika in i era liv på det här sättet får mig att vilja fortsätta dela med mig av mitt liv och mina minnen. Ni är fina.

Av en ren slump träffade jag honom. Nästan två meter lång med det finaste blonda håret och blå ögon att dö för. Det tog lång tid innan jag insåg att han verkligen tyckte om mig, att någon som honom kunde tycka om någon som mig.
Jag förstod aldrig heller hur han kunde vara så snäll. Så snäll hade ingen varit mot mig, någonsin.

Nu har vi varit kära i tre år.

länk

Vi har pratat i en timme, det är det som är meningen när man träffar beteendeterapeuter. Vi har pratat om mig. Hon säger att jag skulle kunna ha nytta av hästunderstödd terapi och jag minns vad hon sade sist hon pratade om det: "Man ser på tjejer som sätter sig på hästar om de blivit utsatta för sexuella övergrepp. För de stänger av från midjan och neråt".

Jag upptäcker att jag stryker mig själv över magen när jag tänker "Jag kommer aldrig få veta". Sedan reser jag mig, går genom en lång korridor och kommer ut på andra sidan.

länk

Vi är 18 år och bra kompisar, men i kväll har du sagt att du gillar mej mer än så. Vi åker sista nattbussen hem till dej efter att ha hånglat vid hållplatsen i Brunnsparken. Jag är vegan. Du säger att du skulle kunna göra vad som helst för mej, utom att sluta äta ost. Eller sluta röka.

länk

Jag sätter nyckeln i låset och öppnar dörren. Doften som möter mig är tung men bekant. Alkohol. Gammal fylla. I köket står, en för mig, främmande man och matar vår hund, spritt språngande naken. Jag fortsätter ner i hallen och går in till mitt rum. Det tar en stund innan jag inser vad som sker men mina händer börjar packa ihop mina saker. Alla minnen som jag önskar att jag inte hade. Tystnaden är olidlig och det känns som om till och med en viskning skulle ge eko. Jag äger inte så mycket saker som är mina egna. På riktigt. Men det känns som en evighet att få ner dem i lådor. När jag äntligen är klar och ska lägga nyckeln på hallbordet kommer hon ut. Mamma. Hon är fortfarande påverkad och hon ser på mig med tom blick. Det sista hon säger till mig när jag går ut genom dörren är ”jag ångrar att jag någonsin födde dig”.

Jag var 15 år och det var sista gången jag såg min mamma. Idag är jag 28 år och det skär som bitar av glas varje gång jag tänker på henne.

länk

han sa att jag kunde få sova i hans säng under natten. han sa det utan sin flörtiga blick och sitt busiga leende. han sa det för att det var kallt och det snöade, för att det var en timme kvar innan min buss kom och för att han ville ha mig hos sig.
han sa att jag kunde få sova i hans säng under natten, och jag skrattade och tackade nej.

nästan nio månader har gått och jag ångrar mig fortfarande

länk

"det är morgon och allt är blått ljust och glansigt. jag ska skjutsa dig till tåget innan jag börjar jobbet och det är sista gången jag träffar dig på en lång tid. vi skrattar lite i bilen och jag tänker hela tiden på scenariot jag har målat upp i mina tankar hela morgonen och hela gårdagskvällen. vi står på perrongen och kramas i tystnad och jag lutar mig fram. lutar mig fram och viskar i ditt öra det jag har velat viska i tre månaders tid, ända sedan den kvällen då jag avstod från att säga det. "jag älskar dig".

och nu står vi på perrongen och kramas i tystnad. vi kramas i tystnad så länge att mitt hjärta vrider sig och till sist släpper vi taget. jag försöker få fram en mening men orden har fryst till is och gömt sig längst inne i mig. det är så mycket jag vill säga och så mycket vi inte sagt. jag vill skrika på dig kyssa dig och framför allt förstå, förstå vad som hände och få klarhet i allt. men jag släpper taget och går min väg. jag förbannar mig själv för min feghet och din kyla. förbannar mig över att jag någonsin träffat dig och någonsin lät mig känna någonting och någonsin lät dig stampa sönder mina insidor och slaska runt i dom hela vintern.

och trots att jag inte längre känner lukten av dig var jag än går så blir jag yr när jag tänker på allt. tänker på oss fast det knappt fanns ett oss att tala om."

länk

Jag hade mått dåligt ett tag. Det brukar bli så varje vår,
att värmen och ljuset kryper in i mig alldeles för fort och det är som ett ständigt illamående i min kropp.
Helst av allt skulle jag vilja gömma mig under ett täcke i ett svalt rum tills kroppen har anpassat sig.
Han som jag kallat älskling i ett halvårs tid, märker på mig att något är fel.
Jag är frånvarande, svarar inte på tilltal direkt och jag är alltid trött.
Till slut fräser han åt mig, skriker och frågar vad som är fel.
Jag svarar: "Jag börjar bli vårdeprimerad." Sedan försöker jag förklara, men han vägrar förstå, och säger tillslut:

"Snälla, jag orkar inte med att du blir deprimerad. Jag har så mycket i skolan att oroa mig för."

länk

Stakaste minnet, dagen då min favvolåt med Depeche Mode spelades på radion i bilen när jag var påväg till akuten. Något var bara fel, fel, jättefel med mig men i all röra av känslor och smärta kunde jag sjunga lite, le och fokusera på något annat. Det var startskottet på en mycket lång resa.

länk

Jag gick i nian och åkte till en kille jag var kär i som bodde i grannstaden. Han var kär i mig med. Just den här dagen var han fortfarande i skolan när jag anlände och det visste han om. Så jag gick upp för trappan i hans lustiga lägenhet där han bodde med sin syster och sin pappa. På hans säng hade han packat en picknickkorg med godis, påskmust, pucko, bullar och allt annat som man kan tänkas behöva när man sitter och väntar på den man är kär i i hans pojkrum. Mitt i alla godsaker låg en kvittorulle och när jag vecklade ut den hade han skrivit ett kort och ganska vardagligt meddelande över hela som löd ungefär "här får du Ida, så kommer jag om en liten stund". Runt mitt namn hade han skrivit precis varenda vackert adjektiv som finns. Det finaste i hela historien är att detta egentligen bara var en smågrej en tusen andra fina sockersöta händelser som utspelades mellan oss.

Nu är jag 25 år om några månader och trots att jag har haft två långa förhållanden efter det så har jag aldrig varit så kär i någon som när jag var kär i honom. Och jag tror aldrig jag känt att någon varit så kär i mig heller för den delen. Det kan låta sorligt, men jag hoppas fortfarande på att jag träffar någon som överträffar det.

länk

Jag är 8 år och ligger i min säng. Jag ser skuggan utanför dörren och hoppas innerligt att han ska passera mitt rum. När jag ser handtaget gå ner drar jag täcket över huvudet och önskar att jag kunde försvinna. Hans händer är över min kropp och hans andedräkt luktar kaffe och cigarr. Han tog en stor bit av mig. Hans straff blev 3 månader.

länk

Allt är blått och vitt när jag tänker på dig
En vinter fylld med din lukt
Mina försök att bli kvar
Dina fläckar som växte sig större under huden

Undrar ibland om du tänker som jag

Ljuset som studsar ifrån oss
Jag ger upp
Du får ännu ett slag i ansiktet
När körsbärsträden blommar låtsas jag att jag redan glömt dig

länk

Det var nionde klass och press press press av tusen olika läxor innan julen. Jag fick ett panikanfall på SO:n, sista lektionen för dagen, över att jag inte skulle klara av allting, och världens största mes till lärare gjorde inget annat än att klappa mig på axeln och säga att han faktiskt inte visste att vi hade den där teknikrapporten att skriva. Utomhus halkade jag i lera och skitade ner min väska, mina favoritbyxor och mina enda skor. Efter en tvåkilometers promenad hem med gråten i halsen skrev hon som jag hade kallat min vän att "jag hoppas innerligt att du inte fick tag på någon Kent-biljett, för vi tänker inte gå med dig. Du får hitta någon annan att klänga på". Sedan försvann alla, en efter en. Det var nionde klass och i hela detta avlånga land hade jag fyra vänner kvar."Vilken jävla lögn att det ska vara en bästa tid."

länk

Det var ingen speciell dag. Jag och N hade varit och tittat på Lykke Li på Vega. Jag hade kommit förbi ditt jobb innan jag åkte iväg. Ändå så reagerade du som du gjorde när jag kom hem. Det var inte så sent, och jag kom hem glad och trött. Jag sa hej och gick och la mig, och nästan med en gång kom du efter. Kröp upp bakom mig och la armarna om mig. Du kramade mig hårt hårt och berättade hur mycket du hade saknat mig. Det var enda gången jag kan komma ihåg som du spontant visade att jag betöd något. Efter det vände det. Tre månader senare flyttade jag.

länk

Det var morgon, annandag jul och jag hade precis gjort en god frukost och satt mig till rätta i fåtöljen framför teven. Nyheter. Naturkatastrof. Tsunami. Mamma stannar till i förbifarten och ber mig med skarp röst att inte byta kanal. Jag suckar, jag vill inte kolla på nyheter, men allvaret i reporterns röst får mig ändå att lyssna. Mamma blir tyst, går ut i köket och tar upp telefonen. Jag lyssnar på samtalet från där jag sitter. "Herregud, vart var de åkte nu igen? Visst var det Thailand? Vet du vart i Thailand?" Jag visste inte ens att de hade åkt. Dagarna som följde var kaos. Långt senare kom den ena identifieringen efter den andra. Alla hade dött.

länk

När jag var yngre älskade jag bl a Bamse, Knasen, Acke och Modesty Blaise. Vi hade alltid dem på landet. Inne på toaletten och högar med dem under våningsängarna i de små rummen, vägg till vägg, täckta blommiga 70´tals tapeter. Där låg de blandat med Modesty Blaise, Fantomen, säkert X-Men och andra underliga gamla serietidningar från förr som mina farbröder hade samlat på. När jag hade läst ut mina böcker eller tröttnat på att stirra in i tapeterna som jag var helt övertygad om hade ett dolt budskap under mönstret då brukade jag rota fram gamla tidningar där underifrån, tända sänglampan och krypa ihop med en yllefilt. Insupa dofterna från det gamla huset, sängkläderna och läsa de gulnade serietidningarna från under sängen.

länk

Jag går i lågstadiet, det är sensommar och jag har följt med en kompis ut till deras stuga på landet. När vi byter om efter att ha badat utbrister hon "har du fått hår där nere!?". "Nej, det måste ha varit en skugga" svara jag och drar hastigt upp mina blommiga trosor.

länk

på långt håll kan jag höra musik
jag ligger med min kropp under ditt
täcke men täckets värme är
ingenting i jämförelse med din

jag försöker fånga några utav dina
andetag i min hand
ibland lyckas jag ibland inte

med dig är jag aldrig mörkrädd

länk

Jag var tio år, kvällen innan hade mamma ramlat i duschen och fått åka till sjukhuset och sy. Jag berättade detta till min dåvarande bästa kompis med min ledsnaste röst och hon sa "åh jaha, jag har sovit jättegott och igår åt vi godis och chips i soffan" Det var första gången jag tänkte att någon var en idiot.

Jag hade ofta hjärtklappning och mina händer darrade så kaffet skvätte ut på golvet. De övertalade mig till att ringa en läkare, jag var vegetarian men hade aldrig kollat mina värden så tänkte att det kunde vara bra. Efter fem minuter sa min läkare, ingenting är fel på dig. Du är bara kär. Jag knäppte jackan och gick ut i höstluften och där föll allt. Du frågade hur det hade gått, jag hörde min röst säga, han sa att jag är kär. i dig.

länk