minnen #22

mitt i natten knackar han på dörren. mitt i en dimma av förtvivlan och tårar finns det någon som vill rädda mig. det är ingen annan om vet om oss två och ingen behöver heller få veta. jag är dämpad. han är som ett piller för mig, fullt av lycka och tankar på bra saker i livet. och plötsligt ligger jag dubbelvikt av skratt i min säng fastän jag precis tagit mig igenom en av livets värsta dagar. sedan somnar vi, inte i varandras armar utan i varsinn sida av sängen. mitt i natten vaknar jag upp i hans famn och känner mig trygg. världens utanför når inte ända fram när han är som ett skyddande plåster över mig. jag andas in hans doft och tackar någon där uppe för att det fortfarande inte är för sent.