minnen #17

det är vinter utanför och på väg från bussen hittar min syster och jenny en väldigt mager och ledsen kattunge. hela vägen hem till huset följer den efter med nyfiken blick, jamar och kattungsgråter. pappa som har förbjudit oss att någonsin ha katt säger att den måste stanna utomhus annars kommer den aldrig ge sig av hem. morgonen efter när vi öppnat ytterdörren sitter den lilla katten kvar precis där vi lämnat den, och tittar med sina stora ledsna ögon.
vi sätter upp lappar i hela området med bild om en bortsprungen kattunge. ingen hör av sig och för att den inte ska svälta ihjäl börjar vi ställa ut lite mat. den bosätter sig i våra utemöbler och dagar, veckor går utan att någon hör av sig och saknar den lille stackaren. en dag säger pappa att det verkar lönlöst med att hitta ägaren. kanske är det till och med någon som inte vill ha honom?

från den dagen hade vi en liten extra familjemedlem hemma som gillade att breda ut sig och spinna i värmen av huset, och än idag - många år senare ligger gösta ekman (som blev hans namn) och spinner på vår vardagsrumsmatta.