En sån där bild som kan vara svår att se skillnad på, men det går ändå. Det är inte alla gånger man kan göra det vill jag lova, inte ens mamma! Jag och Emmeli var så galet lika till utseendet när vi var små, i alla fall när hon inte log sitt busiga trolleende och jag mitt försiktiga töntleende. Och dom få olikheterna som utmärkte oss hade vi ändå lite av båda två, så när man tryckte på avtryckaren i kameran visse man aldrig hur omöjligt det skulle bli att skriva rätt namn om bilden skulle in i fotoalbumet.
Så är det inte nu för tiden. Nu är vi olika på nästan alla vis. Visst kan man se likheten i botten, i linjer, färger och drag men aldrig att vi skulle vilja eller kunna bli så där igen.
Ibland kan jag till och med tänka att vi egentligen är så olika i personligheten att om det inte vore för systerskapet så hade vi kanske inte ens varit vänner? Konstig tanke. Kanske är det bara så att man ska kompletera varandra?
Emmeli är ju min bästa vän, personen jag delat nästan varje dag i hela mitt liv med. Dom bästa och dom värsta stunderna. Vi har även delat rum, säng, kläder, frukt och godis, födelsedag (och alla andra dagar värda att fira), husdjur, viktiga papper i skolan, idrottsaktiviteter på fritiden, presenter, klass och klasskamrater, föräldrar, gymnasium, lägenhet.
Men det som är allra mest unikt som vi delar (som ingen annan delar) är vårt DNA som är exakt samma. Enäggstvillingskapet är verkligen en speciell sak. Nästan alltid på ett positivt sätt, men ibland jobbigt. Rädslan att det ska komma en dag då man plötsligt är helt ensam finns ständigt i bakhuvudet. Hur gör man då? För fastän man på sätt och vis delat allt, ja till och med födseln så delar man ju faktiskt inte döden. Och fastän man blivit mycket mer självständiga och till synes slår sig fria från varandra så finns alltid det där osynliga bandet. Snart kommer vi ta olika vägar i livet (vi har redan börjat men inte fullt ut). Vi kommer att flytta isär från den här lilla lägenheten vi bor i nu, vi kommer ha olika jobb, och kanske skaffa familjer.
Jag hoppas vi kommer "råka" få barn på ungefär samma gång, och bli tvillingmammorna (som till ytan bara ser ut som vilka vänninor som helst) som kan ta långa promenader med barnvagnen, och prata om allt.
Ja. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Kanske bara berätta lite om vem jag är och vad jag tänker om det viktigaste i mitt liv.
9 comments:
jag känner igen mig på pricken med min relation till min tvilling! det är underbart att ha en tvilling, förstår inte hur man kan klara sig som ensambarn.
Inte för att låta neggo (det vet du), men en tank bara, är väl att det enda negativa med er supertajta relation, måste väl vara att ni är lite rädda för att göra saker isär? Eller? Om en av er typ vill flytta utomlands, så känns det lite som att det stoppar den andra...? Eller, fattar du?
Samtidigt som att den relationen ni har självklart är superstark, så är det nog lätt att den kan stå lite i vägen... eller?
olof: den frågan har jag ställt mig otaliga gånger, men kommit fram till att ensambarnen vet inte bättre. att vara tvilling är bara ett stort fett underbart privilegium!
jossan: du har så rätt där. men man lär sig, år efter år, måndag och dag.
puss! saknar dig.
Då vill jag berätta att det är nästan bara fantastiskt att vara barn till en tvilling!
Min mamma är enäggstvilling och bästa vän med sin tvillingsyster. Och det är liksom som att jag har två familjer i en. Ingen födelsedag, julafton eller annan viktig dag utan mina fyra tvilling-syskon! Jag älskar det och hoppas faltiskt för era barns skull att ni faktiskt får barn typ samtidigt. Speciellt om någon av er får "ensambarn" (som jag växt upp som), för då blir kusinerna som syskon. Jag lovar!
Gud, det här var så himla himla fint Evelina. Sjukt rörd blev jag av att läsa den här vackra kärlekstexten till Emmeli! Jag vill att "alla" (ja de är ju inte skitmånga) tvillingsyskon jag känner ska läsa den här texten. Viktig, och så fin! Ha en fin helg gulliga du! KRAM!
fan vad fint skrivet. jag fick en liten klump i halsen.
Jag är ensambarn och har alltid älskar det. ibland har jag till och med varit väldigt stolt över att aldrig haft ett syskon, mest för att Alla andra jag känner har syskon.
men några gånger som jag mest av allt skulle viljat ha ett syskon var när mina föräldrar bråkade, då jag mest av allt skulle vilja haft någon som kände precis samma oro i samma sekund...
Jag ryser när jag läser, verkligen jättefint skrivet och man blir nästan lite avundsjuk på er relation. Ha det fantastiskt!
Så vackert skrivet... ögonblicket stannade när jag läste. Vi enäggstvillingar har nog ett stort privilegium... så sant...
Post a Comment