Min älskade lille pojk var plötsligt inte så liten längre och hans kropp orkade inte med en jul till. 14 år tillsammans med min fyrbenta broder fick jag.
Men nu får livet ta och ge sig med fula spel. Igår var andra gången inom loppet av en månad som jag satt och höll i en familjemedlem som slutat andas. Att sorgen är kärlekens pris är så sant som det är sagt, men jag vet fan inte om det är värt det om smärtan aldrig släpper, sorgen inte avtar och bara fler och fler som man älskar måste gå?
No comments:
Post a Comment